Rama lama Josie

Sover i Täby i natt

Det drog ut på tiden och när vi till slut fick träffa läkaren så var det så sent plus att de inte hade plats på förlossningen så vi skulle komma tillbaka i morgon förmiddag. Så de kommer avgöra då om det blir igångsättning. Så segt! Så vi sover hos mina svärföräldrar i natt för att inte behöva åka fram och tillbaka, blir betydligt närmare. Jag har dock svårt att sova borta (hos andra) så jag är lite nervös. Vill ju vara pigg i morgon ifall vi ska starta det. Håller tummarna för att det blir av i morgon hur som helst. Vill ha ut bebbe nu!

BB

Ja, under besöket hos bm insåg jag fort att det skulle bli BB idag trots allt. När hon ringde dem så ville de inte ens att vi skulle vänta ett par timmar, tills Robin slutat, utan ville ha in oss direkt. Så nu väntar jag på att han ska komma hem och hämta mig så vi kan åka dit. Han är här när som helst och jag är sjukt nervös.. Men det går säkert bra! Känns så jobbigt att inte ha någon koll alls bara, inte veta vad som händer, hur det kommer gå till, och hur det kommer gå. Men det visar sig!

Nervös

Om någon timme tänkte jag börja gå till barnmorskan. Det tar bara 5 minuter dit, men eftersom de brukar kolla blodtrycket direkt så tänkte jag vara där en stund innan för att hinna vila. Ofta har jag haft högt blodtryck hos barnmorskan när jag precis kommit, blivit skickad till BB, och där väntar de en halvtimme innan de kollar blodtrycket och då har det varit lägre. Nu kommer vi visserligen inte bli hemskickade, men jag vill inte bli igångsatt om det inte är ett måste...

Jag känner mig väldigt nervös, faktiskt. Det är 50% chans att det blir igångsättning i dag. I så fall hoppas jag innerligt att tappen är redo åtminstone. Dels för att det blir enklare då, dels för att kroppen är lite mer redo åtminstone, och dels för att jag inte vill använda det som de använder för att göra den redo.

Hur som helst så tänkte jag fråga om vi kan avvakta ett par timmar med att åka in, ifall vi behöver åka dit, så att Robin får jobba klart först (och jag slipper ringa hans chef eftersom de inte har mottagning därute). Jag tänkte i så fall gå hem och försöka plugga innan, men jag tvivlar på att jag skulle klara det nu ändå.

Behöver vi inte åka dit så funderar jag istället på att gå till min mamma efteråt. Det är dock lite längre till henne och det är riktigt jobbigt att gå nu, men det vore ju samtidigt skönt med en promenad och att komma hemifrån en stund. Men ja, jag får se hur jag känner efteråt, vill kanske hem och vila.

Jag har någon konstig thing för datum, och jag skulle gärna vilja att vår lilla bebbe föds 16/3-16. Dock tar det ju ofta lite tid med igångsättning så det lutar mer åt att den skulle komma i morgon i så fall, och ojämna datum har jag lite svårt för... haha. Så jag får väl hoppas på bf-dagen annars, 20/3.

Nu börjar det kanske bli lite mycket tjat om det här, men det är lite svårt att tänka på något annat nu. Speciellt i dag, när det finns en risk för igångsättning, men oavsett vilket är det ju bara några dagar kvar till bf. Nervöst! Jag har precis tagit min blodtrycksmedicin och kommer som sagt gå till barnmorskan i god tid för att hinna vila innan blodtrycksmätningen, så jag tycker att det "borde" vara lågt. Är det inte det, så är det ju faktiskt lika bra att de sätter igång det.

Jaja, får helt enkelt se hur det blir. Vore ju samtidigt skönt att få ut den här ungen snart också, och gärna innan den blir jättestor ;) Det viktigaste är att den kommer ut, och att den mår bra, och det kan den ju göra oavsett om det blir igångsättning eller om det startar av sig själv. Men det börjar verkligen bli nervöst nu...

Extremt trött och tankar om igångsättning/förlossning

För ett tag sedan var jag såå nöjd över att jag börjat bli piggare igen. Det har gått lite upp och ner under graviditeten, men har fått börja med både järn och B12 och det har funnits anledningar till min extrema trötthet. När jag började med blodtrycksmedicinen blev jag nog också piggare, man blir ju trött av högt blodtryck.

Nu "borde" jag vara pigg, har ju nyligen ökat dosen på blodtrycksmedicinen och dessutom gör jag betydligt mindre än innan (eftersom det börjar bli riktigt svårt att röra sig nu), men istället är jag tröttare än jag någonsin har varit. Sover jättemycket och ändå känner jag mig aldrig riktigt pigg.

I morgon ska jag i alla fall till barnmorskan. Det tar inte många minuter att gå men jag tycker ändå det känns jobbigt att behöva ta sig dit. Bara att gå upp ur sängen på dagarna är jobbigt ;) Jag vet inte om min kropp försöker säga åt mig att sova nu innan det är dags, och jag borde kanske lyssna på det, men samtidigt känns det inte jättekul att behöva sova ÄNNU mer än vad jag redan gör. Och jag vill ju passa på att plugga och jobba nu innan det blir ett litet uppehåll.

Som jag skrivit tidigare så KAN det bli igångsättning i morgon. Om blodtrycket har stigit igen eller något annat är fel (t ex proteiner i urinen) så kommer jag att skickas in till BB igen, och de har sagt att de inte skickar hem mig igen i så fall utan kommer sätta igång det.

Jag vet faktiskt inte hur jag känner inför det. På sätt och vis så vore det en lättnad. Jag börjar verkligen tröttna på att vara gravid nu, och framför allt är jag riktigt trött på att åka dit hela tiden så om vi ska dit igen så vill jag inte åka hem utan en bebis. Så jag tycker det är skönt att veta att de även tar hänsyn till det.

Men samtidigt så vill jag verkligen att det ska komma igång av sig själv. Det känns mer naturligt och bättre på så många sätt. Om bebis inte är redo att komma så känns det så dumt att "tvinga" ut den. Det brukar även bli svårare; ibland tar det längre tid, risken för akut snitt ökar osv. Så det är ju utan tvekan så att det är bättre om förlossningen får starta av sig själv. Och ja, ärligt talat är jag lite rädd för en igångsättning, trots att jag inte är särskilt rädd för förlossningen.

Det här är ju inte direkt något jag kan påverka så jag känner mig ändå ganska lugn och tänker att det blir som det blir. Och om blodtrycket fortsätter strula så är det ju faktiskt lika bra, förmodligen är det ju så att en havandeskapsförgiftning är på G och då är det bättre att få ut ungen än att få det först och bli dålig.

Jag har haft en känsla av att jag kommer gå över tiden, och att det kanske till och med blir en igångsättning ändå till slut - efter två veckor. Och i så fall så vill jag hellre ha det nu, är lite rädd att behöva föda en stor bebis. Min syster har visserligen fått två stora barn och säger att det inte är någon skillnad...

Däremot kan jag säga att jag funderat lite på tappen. Den var nämligen omogen sist de kollade (annars hade de förmodligen satt igång det redan då), och då blir det ju ännu mer omständligt att sätta igång eftersom man först ska "göra" den redo. Det tar alltså längre tid, och blir mer onaturligt och framtvingat. Å andra sidan KAN det ju förändras fort, och om en igångsättning blir aktuell för mig så kanske den är mogen då. Man får helt enkelt ta det som det kommer.

Hittills har jag i alla fall fått ett bra intryck av personalen på BB och förlossningen, så jag känner ett stort förtroende för dem. Jag känner mig nöjd med vårat val och om jag får föda hos dem så kommer jag nog att känna mig ganska lugn och trygg åtminstone. Och så länge Robin är hos mig så klarar jag vad som helst :)

Nej, nu ska jag försöka hitta lite energi och få lite gjort. Förutom plugg och jobb så ska jag även söka kurser/utbildningar till hösten i dag. Finns väl dock en risk att jag somnar istället, men jag ska försöka få något gjort först i alla fall. Sen kanske det kan bli en liten powernap, eller siesta...

 

Hammer träning

Jag tänkte skriva om Hammer träning och deras Fitness Guide. Hammer träning säljer träningsredskap och tillbehör till hemmagym, och i deras guide kan du läsa artiklar om allt möjligt inom träning. Du kan läsa om träning för äldre, hur man får en platt mage, hur man håller sig frisk under förkylningstider, olika träningsredskap och maskiner, vitaminer, hur du får en strandkropp på fyra veckor, magträning och mycket annat!

En av artiklarna handlar till exempel om hemmaträning. Hur praktiskt är inte det, egentligen? Jag vill komma igång med träning så fort som möjligt efter graviditeten och att träna hemma är en perfekt lösning i början, även om jag inte har plats för något stort hemmagym.

I artikeln som du hittar HÄR kan du till exempel läsa om träningsredskap och träningsprodukter för hemmaträning. Du kan även läsa om fördelarna med hemmaträning; det är billigare, flexibelt, avslappnande och effektivt. Vill du veta mer, så gå in där och läs.



Detta är ett sponsrat inlägg.

Helgen + kommande vecka

Jag har verkligen haft en jättemysig helg. Dels har jag hunnit med en hel del jobb och plugg, men jag har också hunnit med att mysa massor med min älskling, och spenderat en hel del tid med familjen. I lördags kom till exempel mina föräldrar på middag, och sedan kom brorsan över på filmkväll. Och i går efter att jag fått lite måsten gjorda så åkte jag iväg med min sambo för en liten söndags dejt och lite handling, sen hem och såg ett par filmer och myste i soffan :)

Den här veckan kommer mest bestå av plugg och jobb, som vanligt. Jag satsar fortfarande på att försöka ligga före med allting, även om jag snarare ligger lite efter än så länge, så att jag kan koncentrera mig på att föda barn sen ;) Och på onsdag ska jag till barnmorskan igen. Är blodtrycket knas då så blir det igångsättning.

Så det blir en ganska spännande vecka. Även om det inte blir något på onsdag, jag vill ju helst att det kommer igång av sig själv som sagt, så har vi ju faktiskt bf på söndag så lilla bebben kan titta ut precis när som helst nu. Jag tror ju snarare att jag går över tiden men det vet man aldrig. Till helgen kanske h*n vill ut!

Nu tänkte jag göra det jag gick upp för, ta blodtrycksmedicin, och sen ska jag försöka somna om och sova några timmar till!

 

Tävling hos DubaiGuides

Jag tänkte tipsa om en tävling som pågår just nu på DubaiGudies facebooksida. Det du kan vinna är ett presentkort på 2500 kronor hos Fritidsresor, och du behöver bara gilla sidan och dela inlägget om tävlingen på facebook för att delta. Denna tävling avslutas 10 april, så passa på att gå in och delta nu!

1 vecka kvar till bf!

I dag är det bara 1 vecka kvar tills beräknad förlossning, 20:e mars! Kan ju dock bli båda innan dess (kanske onsdag!) eller senare. I morgon går jag i alla fall in i vecka 40 och vi ser såå mycket fram emot att få träffa pussgurkan!

Shanice

Jag tänkte tipsa er om en ny box som kommer att lanseras väldigt snart.
Boxen kommer att skickas ut en gång i månaden, och den kommer att innehålla ekologiska produkter till tjejer.

Den är som sagt inte lanserad ännu, men du kan gå in HÄR och skriva din mail så får du veta så fort den är lanserad.
Då får du dessutom 25% rabatt på den första boxen om du väljer att prenumerera!

Att få tummen ur....

Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att bara skriva. Det är ju vad jag gör. Men senaste dagarna har jag råkat prioritera allt annat. Trots att det här är det viktigaste eftersom det är mina sysselsättningar och inkomstkällor; och faktiskt även intresse. Åh, jag är så dum ibland!

Nu är jag i alla fall vaken för att jag har tagit min blodtrycksmedicin. Den ska tas med 8 timmars mellanrum, vilket innebär att jag måste gå upp tidigt för att kunna ta den på rätt tid. Men jag kan ju faktiskt somna om sen, vilket jag tänkt försöka göra snart. Har bara inte fått tummen ur och gått och lagt mig igen ;)

Senare i dag, när jag kommit upp igen, så ska jag försöka att ta tag i det där en gång för alla. Bara skriva! Sen på eftermiddagen kommer mina föräldrar hit för att äta middag och umgås, och på kvällen kommer min ena brorsa förbi för att se på film och snacka - brukar det bli i alla fall. Så innan det ska jag alltså skriva.

Fullt upp men inget plugg...

Det har inte blivit så mycket plugg ännu men ändå hänt en del. Tv reparatören kom hit, och Daisy blev helt galen i honom. Hon sprang och strök sig mot honom och han daltade med henne, haha. Snacka om att klicka direkt ;) Medan han var här ringde Johan och ville komma förbi med barnen vilket de såklart fick göra.

Under det korta samtalet med brorsan så hann pappa ringa, så jag ringde upp honom. Han ville bli hämtad av Robin eftersom han skulle lämna in sin bil, så jag sa att jag skulle skriva till Robin (han har ingen mottagning på jobbet och kan bara nås på fb). Sen ringde mamma tusen gånger, men då dök Johan och barnen upp och tv gubben skulle gå så jag hann inte prata med henne då utan ringde upp henne när de hade gått igen.

Har försökt hinna svara på massa mail som kommit idag också. Men det var väldigt trevligt att storebror kom förbi en stund, och bara sitta och småprata med honom. Kände mig helt död i morse men piggnade till mitt på dagen och sen har jag varit pigg och ovanligt social. Nu vill jag bara umgås med folk hela helgen, haha :)

Men helgen kommer nog mest bestå av plugg och jobb faktiskt. Och så ska jag umgås massor med min älskling. Det finns ju en risk/chans att det blir BB på onsdag och då måste jag prioritera studier, jobb och massa mys innan. Men det kommer såklart bli jättemycket mys efteråt också, med både Robin och bebis!

Hemma från BB Stockholm...

...utan bebis! I dag såg allting bra ut, ultraljudet var jättebra osv. Och de har tredubblat min blodtrycksmedicin så blodtrycket är också bättre. De ville ha in mig igen på måndag eller tisdag, men jag frågade om jag inte kunde gå till bm här hemma istället och det var ok. Om blodtrycket stigit igen så måste jag in direkt (eller innan dess om jag mår dåligt) och DÅ kommer det att bli en igångsättning i så fall. Så med andra ord: Nästa gång åker vi därifrån med en bebis!

Jag är helt slut nu, men det är mest åkandet som tar all energi. På sjukhuset har vi ju bara tagit det lugnt, tagit massa blodtryck, gjort undersökningar osv. Inget jätteansträngande direkt ;) Men det var faktiskt ganska mysigt där på förlossningen, och jag sov bättre där än på BB-hotellet.

Det är skönt att vara hemma igen i alla fall. Jag hann såklart inte med deadlinen i kursen igår pga detta så nu har jag en del att ta igen. Så det känns skönt att ha åtminstone några dagar till hemma för att hinna ordna allting. Och att ha lite bättre koll nu. Jag vet ju inte om jag ska in igen på onsdag, men jag vet att den risken finns åtminstone så nu har jag chans att se till att få allting är gjort och att jag ligger före istället för efter med allting. Så det är mitt mål nu :)

Inlagd

Läkaren på BB Stockholm verkade tycka att igångsättning var lämpligt, tyvärr visade undersökningen (som var allt annat än behaglig) att tappen inte var mogen så vi skulle avvakta. Dock blev jag inlagd på förlossningen för att de ska kunna hålla koll på mitt blodtryck. Jag fick en tablett vid 18-tiden, en timme senare hade blodtrycket sjunkit, men vid senaste mätningen här på avdelningen kl. 20.30 så hade det ökat igen - efter bara en och en halv timme. Nu väntar jag på nästa kontroll 22.30 och sedan en till tablett vid 23. Tanken var att kontrollera blodtrycket till kl. 23 och sedan skulle jag få sova, men om det fortsätter öka så kan de behöva kontrollera under natten med. Och om det ökar för mycket, trots medicin, så kan det bli igångsättning trots allt. Har blandade känslor för det men det är väl bara att vänta och se, det blir som det blir. I morgon ska vi i alla fall göra ännu ett tillväxtultraljud, sen väntar väl fler blodprover och så får vi se vad som händer sen. Nu ska jag vänta in nästa mätning och medicinen, sen ska jag försöka sova så att jag är redo för det som händer i morgon - oavsett om det bara blir undersökningar och prover, eller en igångsättning och bebis!

Igångsättning?

Besöket hos barnmorskan gick bra - förutom att blodtrycket stigit igen plus att jag hade protein i urinen. Jag tog min medicin för bara några timmar sen och hann dessutom vila innan vi kollade blodtrycket så jag var övertygad om att det skulle vara lågt, men undertrycket var över hundra igen. BB hade antecknat att jag skulle komma in akut om det stigit, och bm ringde och kollade med dem också och de ville ha in mig direkt för kontroll. Barnmorskan tyckte att det borde bli igångsättning nu, eftersom jag ändå gått så långt och de är oroade över blodtrycket. Och ja, jag slipper gärna fortsätta åka in varannan dag. Men det känns ju sådär att jag inte hunnit plugga.. Kommer vi hem ikväll så blir det att sista-minuten-plugga för att hinna med inlämningen. Annars kommer jag bli rätt sen med den, minst sagt. Men det är inte så mycket att göra åt det. Är mer oroad över igångsättningen, det skulle vara skönt men känns samtidigt onaturligt. Jag vill ju helst att bebis ska känna sig redo själv och inte bli tvingad att komma för att min kropp protesterar. Men vi får helt enkelt se, de på BB verkar ju också föredra att avvakta in i det sista. Spännande i alla fall! Får se om det blir någon bebis nu snart eller om det blir mer väntan och ännu flera vändor till BB.

En kärlekshistoria?

Min och Robins kärlekshistoria var inte perfekt eller felfri från början. Och det har jag ibland haft problem att acceptera. I dag spelar det ingen som helst roll längre; våran historia är mer än perfekt i dag, så vad spelar det egentligen för roll hur allting började?

Jag vet att Robin alltid haft lättare att se det som positiva. Som hur vi träffades. Nej, det är inte heller perfekt, kanske till och med långt ifrån. Men han är nöjd över att vi inte träffades på internet. Att vi träffades "på riktigt". Det är absolut inte fel att träffas på internet heller, det viktiga är att man träffas egentligen, men vi är ju båda lite "old school" av oss och lite emot internet och sånt (även om jag är beroende av det pga studier och jobb) så för oss är det ändå viktigt.

För mig har det dock alltid varit lite svårt att tänka tillbaka på hur vi träffades, när vi blev kära, hur svårt allting var - ja, hur lång tid det egentligen tog innan vi blev tillsammans, vilket bara känns onödigt. Och ibland tror jag att mycket hade varit enklare om vi hade vågat mycket tidigare.

Men något som får mig att tänka till är när min bror påpekar hur "roliga" och "fjantiga" vi var i början. Han säger att det var sååå uppenbart att vi var kära redan från början, det kunde ingen missa. Ingen, förutom vi två. Det sägs ju att det är lättare för andra att se sådant, och det stämmer väl.

Vi var väldigt nära vänner från början. Och det är något som jag kunnat se som något positivt i alla fall; det sägs ju att de bästa förhållandena börjar med vänskap. Men egentligen var vi aldrig bara vänner. Vi var som vilket par som helst, och såhär i efterhand så... ja, vi var kära. Antagligen långt innan vi insåg det.

Trots att det gått nästan 4 år sen vi träffades första gången, snart 3 år sedan vi blev vänner, och mer än 2 år sen vi blev ett par, så kan jag fortfarande börja tänka på saker som jag missade då. Sådant som var så uppenbart, men som jag inte kunde se där och då. För att jag var så sjukt förvirrad.

Ni vet det där med att sanningen alltid kommer fram när man är full? Jag trodde inte på det då. Men varje gång han druckit så berättade han att han var kär i mig. Ibland kunde han ge såna detaljer som gjorde att jag borde ha förstått att det var sant. Som att han hade pratat om mig med allt ifrån sin pappa till sina vänner. Han hade berättat för dem att han hade känslor för mig. Och de tyckte att det inte fanns något att tveka på. Det tyckte inte han heller, just då.

Men dagen efter skämdes han alltid jättemycket över det han sagt. Och jag ifrågasatte det aldrig, jag var väl så van. Varje gång han sa "Jag är kär i dig" eller "Jag vill vara tillsammans med dig" så tänkte jag bara "Klart du vill - du är ju full!" och tog det inte alls på allvar.

Med facit på hand så borde jag väl någon gång ha sagt att han får bestämma sig. Att det är så uppenbart att han är kär, men att han måste inse det själv också. Men hur skulle jag kunnat säga det, när jag själv inte hade förstått att det verkligen var så? Jag visste ju inte ens vad jag själv kände.

Det var nog när vi blev tillsammans som jag insåg varför det varit så svårt. Han hade verkligen inte lätt att uttrycka sina känslor. Och han hade aldrig känt så förut.

Vi blev tillsammans på en måndag. Lördagen innan festade vi båda, på olika håll. Han ringde mig hela kvällen. Först blev vi osams varje gång. Han sa att han var kär och ville bli tillsammans med mig. Han frågade i princip chans. Och han blev besviken när jag inte kunde tro på det. När jag svarade "nej, det är du inte, du är full".

Egentligen var det annorlunda just den gången. Ett par veckor tidigare hade han sagt, nykter, att han trodde att han höll på att få känslor för mig. Han menade väl snarare att han började inse att han var kär. Sen nämnde han det inte igen, så jag trodde att han inte menade det längre. Så kom det igen; när han var full.

Den kvällen bad jag honom att säga det igen nästa dag, nykter. Han sa att han hade svårt att säga sånt, att han inte haft något förhållande sen han var 15 och att det inte ens varit seriöst. Att han aldrig känt såhär förut, aldrig hade bekänt sina känslor för någon, att han inte "kunde" sånt.

Han lovade i alla fall att göra det. Han skulle ringa mig nykter nästa dag och säga samma sak, att han ville bli tillsammans med mig. Jag ville egentligen inte höra det på telefon, men om han åtminstone kunde säga det nykter så vore det ett stort framsteg. Men jag tänkte nog att vi skulle ses istället.

Nästa dag ringde han; men han var full, igen. Hur skulle man tolka det? Det var ju så viktigt för honom att få mig att tro på hans känslor, och få mig att bli hans. Hur kunde han då prioritera att dricka istället, när han visste att han då skulle bryta löftet till mig och inte kunna göra det som varit så viktigt för honom?

Ja, jag tog det som att han helt enkelt inte ville ha det där samtalet. Att han vaknat nykter och insett sitt misstag, och eftersom han inte vågade erkänna för mig att han inte ville säga det längre så såg han till att bli full istället - för att helt enkelt slippa det.

Jag kommer inte ihåg mycket av samtalen den dagen, jag kommer bara ihåg att jag var besviken, och att jag sa precis vad jag trodde - men han hävdade att det inte alls var så. Jag tror att jag började ge upp lite då, men gav honom en ny chans att ringa nästa dag. Då skulle han ju jobba, och definitivt vara nykter.

När han ringde mig på en rast den måndagen så förstod jag hur jobbigt han tyckte det samtalet var - trots att han egentligen inte hade något att vara orolig över. Jag hade ju bett honom om det, så han borde ha förstått att det var något jag ville. Hur stor var risken att jag skulle säga "jag känner inte likadant för dig"?

Han fick i alla fall fram att han menade det han sagt. Men han var tystlåten och fåordig. Jag frågade om jag fick komma till honom när han slutat. Tänkte att det kanske var lättare för honom att säga det direkt till mig. Så den kvällen åkte jag och mötte upp honom när han slutat.

Av någon anledning trodde jag att han skulle vilja säga det så fort som möjligt. Det gjorde han inte - han tog inte upp det alls. Så när vi var hemma hos honom så var det jag som till slut tog upp det. Och jag förstod varför han tyckte det var svårt; för det var det verkligen!

Jag fick i alla fall fram "Menar du fortfarande det du sa?" men vågade inte se på honom när jag frågade. "Ja, det gör jag" svarade han utan att tveka. Sen sa vi inget mer på en stund. Inte förrän han frågade. "Är du det då? Min flickvän?" och jag svarade "Ja... om du vill det..." Och han sa "Ja, det vill jag".

Haha, så löjligt egentligen - även då. Vi var som två 10-åringar. Men det hade tagit oss så lång tid att komma dit, till att erkänna våra känslor. Och det blir inte lättare med tiden, tvärtom. Vi hade ju redan byggt upp något, en jättestark vänskap, och vi var jätterädda att förstöra den. Att förlora varandra.

Det gjorde vi inte. Tvärtom. I dag är vi mer kära än någonsin, och vårat förhållande är så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Och svårigheterna att uttrycka sina känslor... nej, de finns inte kvar. Han berättar för mig varje dag hur mycket han älskar mig, hur lycklig han är med mig, vilken tur han har att jag är hans osv. 

Och att det faktiskt är något han inte kunnat göra tidigare, något som varit så svårt för honom, det gör det bara ännu mer betydelsefullt att han faktiskt kan säga det till mig. Det gör att det betyder någonting. Hade han haft lätt för att slänga ur sig sånt, och gjort det till allt och alla innan, då hade det varit svårare att tro på det.

Så är perfekt kärlekshistoria från början till slut... jag vet faktiskt inte om det finns. Om allting är perfekt från början och fortsätter så, då är nog risken stor att det blir sämre förr eller senare. Om det börjar perfekt kan det ju inte bli bättre. För oss har det blivit bättre och bättre hela tiden.

I dag är det perfekt. Och det spelar ingen som helst roll att det inte alltid har varit det. För nu vet jag åtminstone att det alltid kommer vara såhär. Jag vet det. Nej, jag är inte naiv. Tvärtom är jag en cynisk person när det gäller sånt här, det har jag alltid varit. Men när det gäller oss så finns det inget att tvivla på.

Är det rätt, så är det rätt.