Rama lama Josie

En kärlekshistoria?

Min och Robins kärlekshistoria var inte perfekt eller felfri från början. Och det har jag ibland haft problem att acceptera. I dag spelar det ingen som helst roll längre; våran historia är mer än perfekt i dag, så vad spelar det egentligen för roll hur allting började?

Jag vet att Robin alltid haft lättare att se det som positiva. Som hur vi träffades. Nej, det är inte heller perfekt, kanske till och med långt ifrån. Men han är nöjd över att vi inte träffades på internet. Att vi träffades "på riktigt". Det är absolut inte fel att träffas på internet heller, det viktiga är att man träffas egentligen, men vi är ju båda lite "old school" av oss och lite emot internet och sånt (även om jag är beroende av det pga studier och jobb) så för oss är det ändå viktigt.

För mig har det dock alltid varit lite svårt att tänka tillbaka på hur vi träffades, när vi blev kära, hur svårt allting var - ja, hur lång tid det egentligen tog innan vi blev tillsammans, vilket bara känns onödigt. Och ibland tror jag att mycket hade varit enklare om vi hade vågat mycket tidigare.

Men något som får mig att tänka till är när min bror påpekar hur "roliga" och "fjantiga" vi var i början. Han säger att det var sååå uppenbart att vi var kära redan från början, det kunde ingen missa. Ingen, förutom vi två. Det sägs ju att det är lättare för andra att se sådant, och det stämmer väl.

Vi var väldigt nära vänner från början. Och det är något som jag kunnat se som något positivt i alla fall; det sägs ju att de bästa förhållandena börjar med vänskap. Men egentligen var vi aldrig bara vänner. Vi var som vilket par som helst, och såhär i efterhand så... ja, vi var kära. Antagligen långt innan vi insåg det.

Trots att det gått nästan 4 år sen vi träffades första gången, snart 3 år sedan vi blev vänner, och mer än 2 år sen vi blev ett par, så kan jag fortfarande börja tänka på saker som jag missade då. Sådant som var så uppenbart, men som jag inte kunde se där och då. För att jag var så sjukt förvirrad.

Ni vet det där med att sanningen alltid kommer fram när man är full? Jag trodde inte på det då. Men varje gång han druckit så berättade han att han var kär i mig. Ibland kunde han ge såna detaljer som gjorde att jag borde ha förstått att det var sant. Som att han hade pratat om mig med allt ifrån sin pappa till sina vänner. Han hade berättat för dem att han hade känslor för mig. Och de tyckte att det inte fanns något att tveka på. Det tyckte inte han heller, just då.

Men dagen efter skämdes han alltid jättemycket över det han sagt. Och jag ifrågasatte det aldrig, jag var väl så van. Varje gång han sa "Jag är kär i dig" eller "Jag vill vara tillsammans med dig" så tänkte jag bara "Klart du vill - du är ju full!" och tog det inte alls på allvar.

Med facit på hand så borde jag väl någon gång ha sagt att han får bestämma sig. Att det är så uppenbart att han är kär, men att han måste inse det själv också. Men hur skulle jag kunnat säga det, när jag själv inte hade förstått att det verkligen var så? Jag visste ju inte ens vad jag själv kände.

Det var nog när vi blev tillsammans som jag insåg varför det varit så svårt. Han hade verkligen inte lätt att uttrycka sina känslor. Och han hade aldrig känt så förut.

Vi blev tillsammans på en måndag. Lördagen innan festade vi båda, på olika håll. Han ringde mig hela kvällen. Först blev vi osams varje gång. Han sa att han var kär och ville bli tillsammans med mig. Han frågade i princip chans. Och han blev besviken när jag inte kunde tro på det. När jag svarade "nej, det är du inte, du är full".

Egentligen var det annorlunda just den gången. Ett par veckor tidigare hade han sagt, nykter, att han trodde att han höll på att få känslor för mig. Han menade väl snarare att han började inse att han var kär. Sen nämnde han det inte igen, så jag trodde att han inte menade det längre. Så kom det igen; när han var full.

Den kvällen bad jag honom att säga det igen nästa dag, nykter. Han sa att han hade svårt att säga sånt, att han inte haft något förhållande sen han var 15 och att det inte ens varit seriöst. Att han aldrig känt såhär förut, aldrig hade bekänt sina känslor för någon, att han inte "kunde" sånt.

Han lovade i alla fall att göra det. Han skulle ringa mig nykter nästa dag och säga samma sak, att han ville bli tillsammans med mig. Jag ville egentligen inte höra det på telefon, men om han åtminstone kunde säga det nykter så vore det ett stort framsteg. Men jag tänkte nog att vi skulle ses istället.

Nästa dag ringde han; men han var full, igen. Hur skulle man tolka det? Det var ju så viktigt för honom att få mig att tro på hans känslor, och få mig att bli hans. Hur kunde han då prioritera att dricka istället, när han visste att han då skulle bryta löftet till mig och inte kunna göra det som varit så viktigt för honom?

Ja, jag tog det som att han helt enkelt inte ville ha det där samtalet. Att han vaknat nykter och insett sitt misstag, och eftersom han inte vågade erkänna för mig att han inte ville säga det längre så såg han till att bli full istället - för att helt enkelt slippa det.

Jag kommer inte ihåg mycket av samtalen den dagen, jag kommer bara ihåg att jag var besviken, och att jag sa precis vad jag trodde - men han hävdade att det inte alls var så. Jag tror att jag började ge upp lite då, men gav honom en ny chans att ringa nästa dag. Då skulle han ju jobba, och definitivt vara nykter.

När han ringde mig på en rast den måndagen så förstod jag hur jobbigt han tyckte det samtalet var - trots att han egentligen inte hade något att vara orolig över. Jag hade ju bett honom om det, så han borde ha förstått att det var något jag ville. Hur stor var risken att jag skulle säga "jag känner inte likadant för dig"?

Han fick i alla fall fram att han menade det han sagt. Men han var tystlåten och fåordig. Jag frågade om jag fick komma till honom när han slutat. Tänkte att det kanske var lättare för honom att säga det direkt till mig. Så den kvällen åkte jag och mötte upp honom när han slutat.

Av någon anledning trodde jag att han skulle vilja säga det så fort som möjligt. Det gjorde han inte - han tog inte upp det alls. Så när vi var hemma hos honom så var det jag som till slut tog upp det. Och jag förstod varför han tyckte det var svårt; för det var det verkligen!

Jag fick i alla fall fram "Menar du fortfarande det du sa?" men vågade inte se på honom när jag frågade. "Ja, det gör jag" svarade han utan att tveka. Sen sa vi inget mer på en stund. Inte förrän han frågade. "Är du det då? Min flickvän?" och jag svarade "Ja... om du vill det..." Och han sa "Ja, det vill jag".

Haha, så löjligt egentligen - även då. Vi var som två 10-åringar. Men det hade tagit oss så lång tid att komma dit, till att erkänna våra känslor. Och det blir inte lättare med tiden, tvärtom. Vi hade ju redan byggt upp något, en jättestark vänskap, och vi var jätterädda att förstöra den. Att förlora varandra.

Det gjorde vi inte. Tvärtom. I dag är vi mer kära än någonsin, och vårat förhållande är så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Och svårigheterna att uttrycka sina känslor... nej, de finns inte kvar. Han berättar för mig varje dag hur mycket han älskar mig, hur lycklig han är med mig, vilken tur han har att jag är hans osv. 

Och att det faktiskt är något han inte kunnat göra tidigare, något som varit så svårt för honom, det gör det bara ännu mer betydelsefullt att han faktiskt kan säga det till mig. Det gör att det betyder någonting. Hade han haft lätt för att slänga ur sig sånt, och gjort det till allt och alla innan, då hade det varit svårare att tro på det.

Så är perfekt kärlekshistoria från början till slut... jag vet faktiskt inte om det finns. Om allting är perfekt från början och fortsätter så, då är nog risken stor att det blir sämre förr eller senare. Om det börjar perfekt kan det ju inte bli bättre. För oss har det blivit bättre och bättre hela tiden.

I dag är det perfekt. Och det spelar ingen som helst roll att det inte alltid har varit det. För nu vet jag åtminstone att det alltid kommer vara såhär. Jag vet det. Nej, jag är inte naiv. Tvärtom är jag en cynisk person när det gäller sånt här, det har jag alltid varit. Men när det gäller oss så finns det inget att tvivla på.

Är det rätt, så är det rätt.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas