Rama lama Josie

Til' the end of time

Den här dagen för 2 år sen åkte jag till min bästa vän Robin - eller på kvällen rättare sagt. Det var inte alls ovanligt egentligen; jag hade varit där veckan innan men sedan åkt hem över helgen. Just den helgen skulle bli ovanligt jobbig att vara ifrån honom av någon anledning...

Tidigare den månaden hade han sagt att han började få känslor för mig. Det förvånade mig inte egentligen, jag visste det, men att han sa det förvånade mig.

Sedan hände inte mer än så. Så kom den där helgen när jag åkte hem från honom. Jag bodde mer eller mindre hos honom redan då och när jag inte var hos honom så var han hos mig, så det kändes alltid lite konstigt att vara ifrån varandra. Men den här helgen kändes det som sagt extra jobbigt.

Den lördagen åkte han på kryssning, jag gick på fest. Jag hade börjat ana att han trots allt inte hade känslor för mig eftersom han inte sagt något mer om det, och därför fick jag för mig att han skulle få ragg på kryssningen. Han spenderade dock kryssningen med att ringa mig hela kvällen.

Det slutade i alla fall med att han ville att vi skulle bli tillsammans. Jag sa att vi skulle ta det när vi var nyktra, framför allt HAN. Han hävdade först bestämt att han menade det han sa men gick sedan med på att ringa mig nästa dag istället, när han var nykter, så skulle vi prata om det då.

Han ringde mig när han kom hem från kryssningen; fortfarande full. Jag blev jättebesviken och trodde att han gjorde det på flit för att undvika att behöva prata om det. Att han ångrade sig, helt enkelt. Han hävdade att det inte var så. Sen lovade han att ringa nästa dag istället.

Måndagen den 27:e ringde han på eftermiddagen. Nykter, till slut. Han var på jobbet och hade rast så det blev ett kort samtal. Han var dessutom väldigt fåordig, och sa i princip bara "Jag har inte ändrat mig". Jag visste inte om jag trodde på honom. Han var inte alls lika angelägen som tidigare. Det kändes som han bara sa det han förväntades säga och det var inte vad jag ville höra; jag ville ju höra sanningen, för en gångs skull.

Därför svarade jag inte på det. Jag åkte dit istället. På kvällen hämtade han mig vid Danderyd när han slutat jobbet.

När vi kom hem till honom så låg vi i hans säng. Ingen sa ett ord om det vi skulle prata om, trots att det var därför jag kom dit. Jag tyckte att han skulle ta upp det eftersom det var han som tagit upp det från första början, men jag anade att han inte skulle göra det, han skulle inte våga. Men hur skulle jag ta upp det?

Han låg i sängen och jag satt gränsle över honom (påklätt och helt osexuellt, haha). Sen lutade jag mig fram och gömde mitt ansikte mot hans hals samtidigt som jag frågade om han hade ändrat sig angående det han sagt i helgen. "Nej, det har jag inte" svarade han utan att tveka. "Så du vill bli tillsammans med mig?" fick jag fram och han svarade "Ja". Sen sa vi inget mer. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hade jag precis frågat chans? Eller hade jag inte gjort det?

"Är du det då?" frågade han efter en stund. "Vadå då?" svarade jag och såg på honom. "Är du min flickvän?" Jag log och svarade "Ja, om du vill". Och det ville han. 

Den här dagen, eller natten, för 2 år sen så somnade jag för första gången i min pojkväns famn.

Sedan dess har jag gjort det nästan varje natt, och jag är lika lycklig varje gång. Jag är minst lika lycklig i dag över att han är min, över att det är mig han pussar hejdå varje morgon, mig han kommer hem till varje eftermiddag, och mig han somnar tätt intill varje natt.


Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas