Rama lama Josie

Jag är livrädd

Jag är jättelycklig över att bli mamma. Att om bara någon månad kommer jag ha en liten människa i min famn som är hälften jag och hälften den person jag älskar mest i hela världen. Jag är lycklig varje gång jag känner bebisen röra sig, även de gånger det mest gör ont eller känns obehagligt.

Men med handen på hjärtat; jag är livrädd också. Jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv.

För vad? Ja, till och börja med över att det är en så sjuk och overklig situation. För att jag inte har någon koll alls. Jag vet inte alls vad som väntar. En jobbig tid? En underbar tid? En lugn bebis? Eller tvärtom? Vad kommer hända? För första gången i livet har man ingen som helst koll, alls.

Dessutom är jag så lycklig och så nöjd med mitt liv just nu. Hur kommer det förändras? Kommer jag älska förändringen? Kommer det bli sämre? Kommer det vara i princip likadant men med en liten människa som är med över allt? Kommer det bli bättre? Eller bara annorlunda?

Många skaffar ju, tyvärr, barn i hopp om att göra ett dåligt förhållande eller liv bättre. Helt fel! Jag och Robin gjorde tvärtom; vi valde att behålla för att det är rätt tid - vi har det så bra tillsammans och är så lyckliga. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde mig orolig också.

Jag är också rädd för att... vad ska man säga, misslyckas? Att inte klara det, att inte vara en bra mamma till mitt barn.

Redan nu vet jag att han eller hon kommer göra mig så lycklig, precis som hans/hennes pappa gör, och därför är jag livrädd att inte kunde göra detsamma tillbaka. Innan jag träffade Robin visste jag inte ens att JAG kunde göra någon väldigt lycklig. Men det här är ändå annorlunda, på många sätt.

Men framför allt så är jag rädd för alla känslor. Jag har aldrig varit en särskilt känslosam person, jag hade jättesvårt för sånt innan jag träffade Robin.

Ärligt talat så trodde jag inte att jag kunde älska någon så mycket som jag älskar min fästman - det är helt ofattbart och sjukt i min värld. Jag kan fortfarande bli förvånad eller nästan skrämd över mina känslor för honom. Jag trodde inte att någon kunde älska så mycket, speciellt inte jag.

Och att jag snart kommer älska en till person lika mycket... det känns faktiskt skrämmande. Det är så overkligt. Så sjukt!

Under graviditeten går man igenom så otroligt mycket känslor och allting är så förvirrande. Att å ena sidan inte förstå att man faktiskt ska bli mamma, men samtidigt kunna känna kärlek utan att veta för vem egentligen, det är helt sjukt. Jag kommer explodera av förvirring och känslor den dag h*n är här.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas