Rama lama Josie

Ett helt annat liv

Jag och min fästman har varit tillsammans i två år men det känns snarare som 20. Både vi och vårat liv har hunnit med så många och stora förändringar.

När vi träffades bodde ju han i Stockholm, och jag i Hallstavik sedan ganska nyligen. Jag hatade det, och ville tillbaka till min hemstad (Norrtälje). Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna flytta till den här hålan men det fanns inte så mycket att välja på då jag bodde hemma och mina föräldrar köpte hus här.

Dock hade jag heller aldrig trott att jag skulle kunna flytta till Stockholm. Men när jag blev tillsammans med Robin så var det så självklart. Vi ville bo tillsammans, avståndet var för stort och det var jobbigt att behöva pendla. Så efter bara ett par månader, då jag bott där på halvtid, så flyttade jag dit.

Ärligt talat så var det bättre än jag trodde. Jag tyckte om den delen av stan, och ibland även närheten till "allt". När vi handlade mat så åkte vi oftast till Kungens kurva eftersom utbudet av butiker är så stort där. Samtidigt är det ju väldigt rörigt och mycket folk; över allt. Jag åkte buss överallt, för trots närheten till allt så var det ju inte direkt så att man kunde gå heller. Dock tyckte jag ofta att det sällan fanns något att göra på helgerna - trots att vi bodde i Stockholm.

Något jag gillade däremot var att det alltid fanns något som var öppet, att det gick bussar inom stan hela nätterna, och att det alltid fanns lite liv och rörelse ute. Jag hade en period när jag ofta fick panik och kände mig ensam, och ibland gjorde Robin inget annat än att jobba och sova. Då kunde jag åka in till stan, när som helst.

Efter knappt ett år så förändrades hela situationen. Efter en kort tid ifrån varandra så skulle vi bo ihop igen - men inte där. Det kände vi båda två. Vi ville därifrån. Sedan jag flyttat dit hade jag tjatat på honom om en flytt till Norrtälje men för honom låg den många år framåt i tiden. Men inte längre.

Så vi flyttade till Norrtälje. Till min hemstad, till min trygghet, till min "småstadsidyll" - som inte fanns kvar. Norrtälje blev allt mer en mellanstor stad och allt mindre det jag var van vid. Inte alls den stad jag var uppväxt i. Dock var det ju trots allt annorlunda; betydligt lugnare, betydligt mindre.

Och vi trivdes faktiskt där, båda två. Med det mesta. Utbudet blev förstås mindre, men tillräckligt ändå. Jag kände att allting jag ville ha nära till kom närmare, men istället var ju bussförbindelserna betydligt sämre, och vissa saker kändes ändå mer krångligt. Man KAN gå över allt, men istället hamnade allting så långt bort ändå.

Vi bytte lägenhet en gång i Norrtälje, och även om det fanns fördelar med den nya, så trivdes vi aldrig i den. Den var alldeles för liten, och jag var redan gravid när vi flyttade dit. Jag undrade direkt hur fan vi hade tänkt, hur skulle vi få plats med en bebis där (eller snarare allt som behövs) när knappt vi fick plats?

Det konstiga är att trots det hat jag kände mot Hallstavik innan, och trots att jag även under tiden i Norrtälje hade varit bekymrad över att behöva flytta hit, så kom det bara en dag när jag plötsligt kände att det var rätt. Att det var här vi skulle bo. Och det kändes bara allt mer rätt.

Så när vi fick en jättefin 2:a så var beslutet enkelt för oss båda. Vi lämnade Norrtälje lika enkelt som vi lämnat Stockholm. Okej, att lämna Stockholm var inte helt lätt för min fästman ska jag erkänna, även om det var vad han också ville. Men det här beslutet var konstigt nog så himla enkelt, även för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle VILJA bo här. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas här. Men med Robin så kan jag faktiskt trivas över allt. Och faktiskt så trivs jag bättre här än någon annanstans vi har bott. Jag trivs framför allt bättre med den här lägenheten än med någon annan vi haft.

När vi åker och handlar mat nu så gör vi det i närliggande småstäder, eller andra orter. Vi har jättenära till butiker här också, men öppettiderna är betydligt sämre än både i Stockholm och Norrtälje. Sådana saker som egentligen är viktiga för mig (som butiker, utbud, kommunikation) känns överkomliga helt plötsligt.

På bara två år har vi gått från en mysig etta i Stockholm, nyförlovade, ett stormigt förhållande, en jobbig sjukdomstid för mig, festande varvat med operationer och sjukhusvistelser... till ett betydligt lugnare liv (på alla sätt) i en småstad... till ett mysigt liv i en liten ort, och ett kärleksfullt och tryggt förhållande, och snart bebis!

Jag tycker ju att skillnaden på mitt liv innan Robin och nu är helt sjuk, men det är egentligen konstigare att skillnaden kan vara så stor på början av vårat förhållande och vart vi är i dag. För även om det känns som om han alltid varit en del av mitt liv, så är det trots allt bara två år. Två år! Det är helt sjukt.

Förut tyckte jag att mitt liv aldrig gick framåt, ibland gick det till och med bakåt kändes det som. Men inte längre. Nu går det bara framåt hela tiden. Och så lycklig som jag är i dag, och så nöjd med livet, det har jag aldrig varit förut!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas