Rama lama Josie

Trygghet

Kan inte sova i natt så sitter och funderar på allt och ingenting. Läser olika diskussioner och inlägg i grupper och började fundera på... förhållanden. Och trygghet. Och när man vet att man har hittat rätt. För det vet man bara.

Det är ju trots allt så att man kan gå igenom vad som helst i ett förhållande, det kan ha med- och motgångar, det kan se ut hur som helst... men man VET om någonting finns där. Man vet om det är rätt. Tyvärr verkar dock många ha svårt för att se det trots allt, eller också bryr man sig inte, är rädd för att vara ensam, hittar någon falsk trygghet eller jag vet inte vad.

Jag kan ärligt säga att inget av det där någonsin skulle fungera för mig. Jag kan absolut förstå folk som är rädda för att vara ensam eller tar något/någon som är "bra" istället för att vänta på det rätta - för hur kan man veta om det ens kommer?

Själv trodde jag aldrig att det skulle komma någon jag skulle kalla för "den rätta". Jag trodde helt enkelt inte på det. Men för mig fanns det aldrig att ta någon som jag "kan" vara med, fanns det ingen jag inte kunde leva utan, då ville jag hellre leva själv.

Och ärligt talat, oftast såg jag nog inte fördelen med att vara med någon. För jag var inte kär, jag trodde aldrig jag skulle bli det, ville inte bli det, och på något sätt var jag ändå nöjd som det var. Faktiskt väldigt nöjd, hellre ingen kärlek än något komplicerat som KAN bli jobbigt.

Nu finns det stunder då jag verkligen ser den stora skillnaden. Det som gör det värt allting. Det som gör det bättre att vara kär och ta risken med att ge sitt hjärta till någon, istället för att vara lyckligt okär och självständig. Trygghet, faktiskt. En trygghet man inte kan hitta ensam. Tyvärr. Hur gärna man än vill tro det och intalar sig att ensam är stark och allt det där, så är man mycket starkare och tryggare i någons famn.

I somras, när min sambo var sjukskriven, så var han ofta vaken länge på nätterna/morgonen eftersom han hade så svårt att sova. Vissa nätter satt jag vaken med honom och pratade och såg på film. Det var jättemysigt, men ofta somnade jag ändå innan honom.

En natt hade jag en så obehaglig dröm. Inte om något speciellt egentligen, bara så obehaglig. Jag vaknade om och om igen, men aldrig på riktigt, kunde inte röra mig och hade panik. Ni vet, som när man är mellan vaken och sovande.

Sista gången jag vaknade "på låtsas" så låg jag i sängen och allting var verkligt, men den gången visste jag att jag inte var vaken på riktigt. Jag såg en rosa neonskylt/ljus på väggen, som inte finns där. Kunde inte röra mig, och kunde inte andas, hade panik, försökte ropa på Robin att han skulle väcka mig men fick inte fram ett ljud. Jag trodde jag skulle kvävas och hade sån sjuk panik, trodde på riktigt att jag skulle dö.

När det till slut släppte så vaknade jag på riktigt. Jag snyftade fram "Robin..." och när han ropade "Ja?" från tvrummet så fick jag fram "Kom, snälla..." Han kom in till mig direkt, la sig hos mig, kramade och tröstade mig innan jag ens hunnit säga något.

Det finns ingenting, och ingen, som gett mig en sådan trygghet som han. Hade detta hänt innan jag hade honom, då hade jag legat ensam i sängen på natten och gråtit och haft panik över drömmen. Det hade inte funnits någon att ropa på.

Bara att veta att någon finns där, att det alltid finns någon som tröstar mig när jag är ledsen, får mig att känna mig trygg, lyssnar på mig när jag behöver prata, kramar mig när jag mår dåligt och säger att han älskar mig... Det är så obeskrivligt jävla stort.

Jag vet varför jag aldrig ville bli kär, men jag är ändå så otroligt lycklig och tacksam över att jag blev det. En av mina största rädslor i dag är att jag en dag ska vakna och inse att allting, han, vi, har varit en dröm. För även om jag en gång levt utan honom, så skulle jag aldrig kunna göra det igen.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas