Rama lama Josie

Berättelsen om ****vägen

Nu måste jag skriva om något som tagit allt för mycket av mina tankar sista tiden, speciellt senaste veckan. Något jag hade släppt men som fortfarande hemsöker mig. Och det är väl delvis mitt eget fel, för att jag aldrig släppte det helt.

När jag var 15 år flyttade jag och min familj, förutom min syster, in i ett hus i Norrtälje. Det var ett hus som skulle rivas, men det hade de sagt sedan 80-talet så det kunde lika gärna få stå kvar ytterligare 20 år.

Jag hatade det där huset först. Jag vågade inte vara ensam där och jag såg saker som jag senare förstått var drömparalyser, alltså snarare väldigt verkliga drömmar än spöken. Men efter den händelsen, drömparalysen, så släppte min rädsla. Jag vet inte varför, kanske behövde jag bara få ett svar på vad som fanns där och tyckte att jag hade fått det, när jag tyckte att jag hade sett det så skrämde det mig inte längre.

Istället började jag älska huset, precis som alla andra gjorde. Jag kommer ihåg att alla som kom och hälsade på föll lite för det. Och då var det verkligen inget perfekt nyrenoverat hus - tvärtom. När vi flyttade in var det ganska risigt, men mysigt.

Mina föräldrar la ner tid och kärlek på huset, trots att det inte var deras. De gjorde det till ett hem, de renoverade lite, tapetserade och fixade det som behövde fixas. Det var fortfarande ett gammalt skruttigt hus, men det var fint och mysigt. Och speciellt.

Efter nästan 8 år fick vi flytta. De tidigare ägarna, som lovat mina föräldrar att de skulle få köpa om det skulle bli aktuellt, sålde det istället till en annan firma. Denna firma lovade i sin tur att vi skulle få bo kvar där lääänge, för de hade inga planer ännu. Knappt ett år senare fick vi flytta.

När vi flyttade därifrån var jag inne i en dålig period och mådde så dåligt att flytten inte berörde mig så mycket som den borde. Just då var det nog jobbigast att flytta från Norrtälje. Men ärligt talat har jag nog ändå saknat det där huset varje dag sedan dess.

Varför vi tvingades flytta vet jag inte, för det revs inte. Istället blev det något kollektiv för ungdomar, och därefter stod det tomt ett tag. Under tiden hann jag flytta ytterligare några gånger. Efter 9 månader köpte mina föräldrar hus, dock på en plats jag avskydde, och jag flyttade med dit. Något år senare blev jag tillsammans med Robin och flyttade hem till honom i Sthlm, och i år flyttade vi till Norrtälje.

Jag trodde verkligen att jag inte alls brydde mig om huset längre. Det var bara en plats jag bott på, av så många. Vi åkte förbi ibland och visst slängde jag en blick på det övergivna huset, men inte mer än så. Det var inte mitt hem längre.

Men en kväll när vi hade tråkigt så skulle vi åka förbi för att kolla på huset. Vi stannade och gick in på tomten. Den var igenvuxen, inte som när jag och min familj flyttat in där egentligen, men på ett sätt värre. Det var överallt, på vissa ställen kunde man knappt komma fram.

Det var faktiskt väldigt sorgligt. Att se altanen som min pappa byggde, saker min mamma satt upp osv, saker som påminde om våran tid där och fick det att kännas ännu mer som vårat, mer än någon annans. Mest sorgligt var det dock att se deras vackra trädgård, helt... förstörd och igenvuxen. Den lilla stigen som de gjort från altanen och ned till källardörren, som jag tyckte var så mysig, den var borta.

Flera fönster var trasiga, det var klotter på väggen... Redan på tomten var det så mycket som var förstört. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta, men jo, vi gick in. Det konstiga var det jag sa till Robin där, att det kändes som mitt hem, det kändes inte fel.

Så var det faktiskt. Hade någon kommit och talat om för mig att jag inte får göra så, då hade jag nästan blivit förnärmad. Det var ju MITT hem. Det kändes verkligen så när vi stod där. Tiden hade stått stilla, och jag hade aldrig flyttat därifrån...

Men när vi kom in så ändrade jag mig snabbt. Det var inte mitt hem. Det hade varit det, men det skulle aldrig bli det igen. Och ärligt talat så såg det mer ut som ett hus som varit övergivet många år och tagits över av knarkare, än ett kollektiv...

Jag vet inte vart jag ska börja, jag vet inte ens om jag vill börja. Jag förstår bara inte hur några ungdomar kan lyckas förstöra så mycket på så kort tid som de bodde där. Vi bodde där nästan 8 år, och det blev bara finare för varje år. Men på ett par år hade de lyckas förstöra allting.

Det konstigaste var hur de "fixat" saker där. Satt in en toalett i tvättrummet, tagit bort garderobsdörrar osv. Jag förstår verkligen inte varför. Men det var verkligen inget hem längre. Det var bara... förstört. Totalt jävla förstört.

Sedan jag och Robin flyttade till Norrtälje har jag ofta drömt om det där huset. Jag drömde att mina föräldrar bodde där igen, att det skulle rivas, att det stod övergivet, att det hade brunnit, att jag gick dit för att kolla, att det spökade osv.

Jag fick inte en chans att glömma det igen. Det var som om det inte ville bli glömt. Så kanske var det därför jag ville gå dit. För ett sista hejdå, för ett förlåt, för ett jag-vet-inte-vad. För att kunna gå vidare och släppa det, på riktigt.

Om det fungerade? Nej. Dagarna efter tänkte jag konstant på huset, såg framför mig hur vi hade det där, hur min familj satt där osv. Sedan började Robin prata om det nästa dagligen. Han ville få dem att sälja det, vi skulle renovera upp det och bo där.

Tänk att till och med när det ser ut sådär, som jag aldrig sett det förut, så faller man för det. Robin föll. Tänk om han fått se det när det var fint. Jag hade verkligen velat att han skulle få se det när vi bodde där, när det var något att falla för.

Hur som helst, när han dessutom började prata om det så blev det ännu svårare. Nu drömmer jag om det nästan varje natt, men det är inte längre sådana drömmar att det ska rivas eller har brunnit osv. Det är fina drömmar. Vanliga drömmar bara. Oftast bor mina föräldrar kvar där, och jag och Robin är där och hälsar på. Ibland bor vi där tror jag. Men det är alltid fint, så fint som det var i februari 2012 när vi lämnade det.


Jag på altanen för massa år sen

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas