Rama lama Josie

Kategori: * Känslor

Mitt livs värsta dag

Jag har haft en av mina värsta dagar någonsin idag, men ändå på ett sätt den bästa dagen... Min sambo provade att jobba åt ett helt värdelöst företag i helgen, och insåg att det inte skulle funka. Därför ville han sluta där, men övertalades att jobba en enda dag till. Han ville ju egentligen inte men var lättad över att få sluta så han gick med på det. Idag skulle han alltså jobba sista dagen. Vid 11 ringde han mig, och bad mig att komma till akuten. Han lät så lugn, jag förstod ingenting. Men han ville bara inte oroa mig. Han sa att han krockat och hade gjort röntgen på ryggen. Jag trodde att han kört in lite i någon bara. Att de bara kollade det för säkerhets skull. De är ju alltid så noga. Men han lät så lugn när han ringde, så det var nog inte så allvarligt ändå. När jag kom dit låg han med nackskydd, krage, fastspänd osv. Polisen pratade med honom när han kom och påpekade att han måste ha bälte i fortsättningen. Sen sa de något som fick mig att verkligen inse allvaret. Något om att man inte ska kunna överleva en så allvarlig krock i 100 km/h utan bälte. Herregud, tänkte jag. Han hade kunnat dö. Senare hittade jag en artikel om olyckan, som egentligen inte var en krock, utan han väjde för en bil. Och voltade. DÅ insåg jag verkligen hur sjukt det var att det inte slutade värre än det gjorde. Under dagen fick vi höra flera gånger hur otroligt det var att han överlevde. Det var det verkligen. Jag tror inte många andra har varit med om det, och överlevt. Robins dom blev en fraktur på en ryggkota och en bruten tumme. Han ska ha korsett någon månad nu, får starka smärtstillande, har en gipsad tumme och kommer röntga tummen igen om en vecka och ryggen om en månad. Han har jätteont emellanåt men det är helt otroligt hur bra han mår egentligen, efter den olyckan. Men jag är såklart jätteglad för det. Idag var jag nära att förlora den viktigaste människan i mitt liv. Jag vet inte om jag har förstått det helt ännu. Under dagen bet jag ihop för att vara stark för honom, men när vi kom hem bröt jag ihop fullständigt. Kunde inte sluta gråta, hade panik, kunde inte andas och bara grät hysteriskt. Jag kan inte leva utan Robin, och tanken på hur nära det var att jag gjorde det idag ger mig panik. Den närmsta tiden kommer jag vara hans personliga assistent för han kan inte göra så mycket själv, han har ont, tar smärtstillande flera gånger om dagen och det tar ett tag innan han är återställd. Vi har mycket att ta tag i runt detta, både nu och längre fram. Men jag är bara så sjukt jävla lycklig och tacksam över att han är här hos mig, jag vill gråta över det som hänt ena stunden och är lyckligare än någonsin nästa stund. För han lever. Han "borde" inte ha klarat detta, men det gjorde han!

Ring

Jag tyckte alltid lite illa om min förlovningsring. Den var fin, men jag ville att den skulle betyda mer än den gjorde. Robin valde datumet, och därför var det viktigt för mig att vi skulle göra det den dagen. Men när han insåg att han inte skulle ha råd att köpa en ring i vitt guld som jag ville ha, då ville han vänta. Det ville inte jag, utan jag tyckte att vi kunde ha tillfälliga ringar tills vi kunde köpa de andra. Jag beställde ringarna, jag valde den själv, jag fixade allting. Så även om den var jättefin så kunde jag inte se det när jag såg den på min hand. Jag såg inte kärlek, jag såg bara att det inte alls blev som jag hade velat. Jag trodde att datumet han valt gjorde det speciellt ändå, men det var det inte. Jag hade gjort allt annat. Och han ville ju vänta på rätt ringar egentligen. Det gjorde nog att det faktum att ringen var en aning för stor störde mig mer än vad det skulle ha gjort annars... Nu har jag inte kvar ringen. Istället för den "tillfälliga förlovningsringen" har jag en tillfällig "tillfällig förlovningsring", eller en reserv. Förhoppningsvis kan vi köpa de riktiga ringarna om inte allt för lång tid, men nu saknar jag faktiskt den ring jag hade. Men å andra sidan... Det var ju bara en ring...

Noicalgi

Å, vad fyndig jag är på kvällskvisten! Haha. Noicalgi är alltså en sammansättning av Noice och nostalgi ;)

Hur som helst! Jag är väldigt nostalgisk i kväll, och känner mig lite som Josefine 14. Såhär är det; När jag var 14-15 sökte jag "tröst" i deras låtar. Inte bara tröst visserligen, ALLT. Men när jag blivit äldre så har jag lyssnat allt mindre på dem, vilket knappast är konstigt, då var ju verkligen besatt.. Men de ligger mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat, och jag tror att det framför allt är den där "trösten" (eller vad vi ska kalla den) som de ger mig nu. De kan faktiskt fortfarande ge exakt samma tröst som då, konstigt nog. Den där känslan jag hade då kommer tillbaka när jag lyssnar på Noice, alltid.

Egentligen behöver jag väl ingen tröst nu. Jag är jättelycklig! Jag ska flytta ihop med världens finaste (igen), flytta tillbaka till mitt älskade Norrtälje, har fått en jättefin 2:a, kommit in på en utbildning äntligen och allting går bra just nu. Men senaste 2-3 månaderna har varit extremt turbulenta och jobbiga, det här hänt alldeles för mycket jobbigt på alldeles för kort tid. Så även om allt har löst sig nu och jag mår mycket bättre än på länge, så känner jag mig ändå som Josefine 14. Ganska förvirrad och liten efter allting som hänt. Och vad gör man då? Jo, man tillåter sig att vara 14 en stund och tar till Noice ;)

Men när jag var 14 så var mitt liv ganska... lugnt. Visst hade jag gått igenom jobbiga saker, men egentligen inte så mycket. Så kanske behövde jag dem mer på något sätt just då, eftersom jag var en förvirrad och ganska så trasig 14-åring, annars hade jag nog inte blivit så besatt som jag blev. Jag behövde dem just då. Men jag tror att texterna träffar mycket mer idag och berör mig till och med ännu mera nu.

Ärligt talat känns det som om jag kunnat skriva minst hälften av deras texter själv. Och då syftar jag såklart inte på "En kväll i Tunnelbanan" utan djupare låtar. För några veckor sen mådde jag väldigt dåligt t ex, och min bror spelade "I ensamhetens spår". Vartenda ord hade kunnat vara mitt eget. Det fick mig att bryta ihop totalt, men samtidigt blev jag fascinerad över hur bra varje ord stämde. 

Jag blev osams med en nära vän när jag var 15 år. Vi hittade aldrig tillbaka till varandra helt och hållet, det blev helt enkelt inte samma sak som innan, men efter att vi varit osams skrev hon några rader från en Noicelåt till mig i sms, Dolce vita. Jag tyckte det var det finaste någon skrivit till mig. Jag är väl lite nördig kanske, men det finaste någon kan göra för mig är att citera en av mina favoritlåtar eller en låt av en favoritartist. Konstigt egentligen, eftersom jag själv kan uttrycka mig på egen hand och egentligen tycker att alla "borde" kunna det.

Vad ville jag komma fram till egentligen? Haha, jag tror jag tappade tråden lite. Jag kan i alla fall ärligt säga att jag tycker Noice är ett av de bästa svenska banden som funnits, och då menar jag definitivt ingen nyare uppsättning utan enbart originalbandet. Flera låtar från 82 (dvs utan Hasse) är dock riktigt fina, men för mig är ett band inte samma band utan den riktiga sångaren, så enkelt är det bara.

Och personligen så finns det bara ett sätt att hedra de bortgångna medlemmarna Hasse och Freddie; Att sluta ha sönder bandet och mjölka ur det till sista droppen. Ärligt talat, det känns fruktansvärt respektlöst och äckligt att fortsätta såhär länge. Det går inte ens att göra comeback på comeback när sångaren är död sedan länge, speciellt inte med en sångare som inte alls är bra och inte kan texterna helt... Så för somliga kanske det är dags att gå vidare och låta Noice vila i frid. De kommer aldrig dö ändå. Eller jo, om de fortsätter såhär så kommer de att döda Noice...

Ensamhet

Senaste dagarna har jag känt en så sjuk och obeskrivlig ensamhet och tomhet. Idag känner jag en otrolig och smärtsam saknad, ensamhet och lite frustration. Inte alls på samma sätt, mycket bättre, men ändå. Att veta att man numera kommer få sakna sin älskling mer än vad man ses. Men det hade ju kunnat vara värre! Dessutom var det vårat val, och förhoppningsvis väldigt tillfälligt. Men vi får se! Jag hade iallafall en jättebra kväll och natt igår, kan inte ens förklara. Mycket kärlek, mycket pussar, mycket mys. Och faktiskt inga bråk eller att ens vilja olika saker någon enda gång. Så jävla skönt! Han kommer alltid vara min stora kärlek och även om jag kan gå sönder av saknad nu när han gått så vet jag att han är min iallafall! Nu ska jag pussa på Dixie och försöka sova ett par timmar till.