Rama lama Josie

Kategori: * Känslor

Mitt största mål

Jag har många mål. Och precis som jag skrev ett par veckor innan Aaron föddes (det här) så kommer jag fortsätta kämpa för dem och ha mina mål även nu när jag har fått barn. Inte bara för min egen skull längre, utan även för honom. Även mina personliga mål är viktiga även för honom, eftersom jag vill lära honom att tro på sig själv och göra ALLT han vill i livet. Ja, allt det där jag redan skrivit om i det inlägget. Men det finns ändå ett, eller kanske är det flera, som är större.

Mitt största mål är att Aaron alltid ska veta att han är älskad. Att han alltid ska känna sig trygg. Att han ska få en bra uppväxt. Att han aldrig ska behöva känna sig rädd eller osäker. Att han ska veta att vi finns här för honom. Att han ska förstå hur otroligt mycket han betyder för mig, och för Robin.

Även om han inte var planerad så var han absolut inget misstag. Han är det bästa som hänt mig/oss (hans pappa är också det bästa såklart). Han ska veta att även om vi inte kämpade för att få honom, så ville vi ha honom, mer än något annat! Det är faktiskt sant, vi ville ju ha barn. Vi ville ha honom.

Jag vill att han ska veta att jag alltid finns här för honom och skyddar honom med livet. Han ska känna att han kan berätta allting för mig. Så länge han är ärlig så kommer jag aldrig att bli arg på honom. Han ska aldrig känna att det är bättre att dölja saker för att jag kan bli arg. Han ska känna att han kan prata med mig, om precis allting, och oavsett om han är 5 år eller 15 år eller 25 år. Jag kommer alltid ha tid för honom och alltid lyssna på honom.

Han ska få lära sig att tro på sig själv. Att han kan göra allting. Han ska aldrig tvivla på sig själv eller sin förmåga. Jag kommer stötta honom i alla hans beslut och aldrig försöka bestämma över honom eller vända honom ryggen.

Framför allt så ska ingen få göra honom illa. Jag skulle kunna ge mitt liv för att rädda honom, men jag skulle också kunna döda för honom. Om någon skulle göra honom illa så skulle jag ALDRIG säga "det är ingenting att bry sig om". JAG skulle antagligen bli mer ledsen än vad han skulle bli.

Jag kommer lära honom att inte tro på den som säger något elakt, men också att försvara sig själv. Nej, jag kommer inte lära honom att det är okej att slåss - men att det är okej att slå tillbaka. Att aldrig starta en fight, men alltid avsluta dem.

Robin är tyvärr en alldeles för snäll person och en sådan som aldrig säger ifrån eller ger igen när någon behandlar honom illa. Jag är precis tvärtom. Och även om jag älskar Robin för att han är den han är, så hoppas jag att Aaron inte tar efter sin pappa och blir FÖR snäll och får lika svårt att stå upp för sig själv.

Men eftersom jag tar det så hårt när någon beter sig illa mot någon jag älskar (mer än om någon behandlar mig illa), så har jag försvarat Robin istället. Och trots att han inte tycker om det (han är så otroligt konflikträdd), så vet han att jag kommer fortsätta så länge han inte gör det. Och detsamma gäller Aaron. Om han inte kommer klarar att stå upp för sig själv, så kommer jag att göra det. Alltid. Det är ju mina killar, mina stora kärlekar, min familj, mitt allt!

Jag kommer också berätta och visa för honom - varje dag - hur mycket jag älskar honom. Jag kommer aldrig sluta pussa på honom, inte ens när han är tonåring och kanske kommer vilja att jag ska låta bli. Jag kommer överösa honom och Robin med kärlek varje dag i resten av mitt liv.

Så det är mitt/mina största mål i livet. Att Aaron får allt han behöver, alltid är trygg, och aldrig någonsin tvivlar på min kärlek till honom!

Nervös

Om någon timme tänkte jag börja gå till barnmorskan. Det tar bara 5 minuter dit, men eftersom de brukar kolla blodtrycket direkt så tänkte jag vara där en stund innan för att hinna vila. Ofta har jag haft högt blodtryck hos barnmorskan när jag precis kommit, blivit skickad till BB, och där väntar de en halvtimme innan de kollar blodtrycket och då har det varit lägre. Nu kommer vi visserligen inte bli hemskickade, men jag vill inte bli igångsatt om det inte är ett måste...

Jag känner mig väldigt nervös, faktiskt. Det är 50% chans att det blir igångsättning i dag. I så fall hoppas jag innerligt att tappen är redo åtminstone. Dels för att det blir enklare då, dels för att kroppen är lite mer redo åtminstone, och dels för att jag inte vill använda det som de använder för att göra den redo.

Hur som helst så tänkte jag fråga om vi kan avvakta ett par timmar med att åka in, ifall vi behöver åka dit, så att Robin får jobba klart först (och jag slipper ringa hans chef eftersom de inte har mottagning därute). Jag tänkte i så fall gå hem och försöka plugga innan, men jag tvivlar på att jag skulle klara det nu ändå.

Behöver vi inte åka dit så funderar jag istället på att gå till min mamma efteråt. Det är dock lite längre till henne och det är riktigt jobbigt att gå nu, men det vore ju samtidigt skönt med en promenad och att komma hemifrån en stund. Men ja, jag får se hur jag känner efteråt, vill kanske hem och vila.

Jag har någon konstig thing för datum, och jag skulle gärna vilja att vår lilla bebbe föds 16/3-16. Dock tar det ju ofta lite tid med igångsättning så det lutar mer åt att den skulle komma i morgon i så fall, och ojämna datum har jag lite svårt för... haha. Så jag får väl hoppas på bf-dagen annars, 20/3.

Nu börjar det kanske bli lite mycket tjat om det här, men det är lite svårt att tänka på något annat nu. Speciellt i dag, när det finns en risk för igångsättning, men oavsett vilket är det ju bara några dagar kvar till bf. Nervöst! Jag har precis tagit min blodtrycksmedicin och kommer som sagt gå till barnmorskan i god tid för att hinna vila innan blodtrycksmätningen, så jag tycker att det "borde" vara lågt. Är det inte det, så är det ju faktiskt lika bra att de sätter igång det.

Jaja, får helt enkelt se hur det blir. Vore ju samtidigt skönt att få ut den här ungen snart också, och gärna innan den blir jättestor ;) Det viktigaste är att den kommer ut, och att den mår bra, och det kan den ju göra oavsett om det blir igångsättning eller om det startar av sig själv. Men det börjar verkligen bli nervöst nu...

En kärlekshistoria?

Min och Robins kärlekshistoria var inte perfekt eller felfri från början. Och det har jag ibland haft problem att acceptera. I dag spelar det ingen som helst roll längre; våran historia är mer än perfekt i dag, så vad spelar det egentligen för roll hur allting började?

Jag vet att Robin alltid haft lättare att se det som positiva. Som hur vi träffades. Nej, det är inte heller perfekt, kanske till och med långt ifrån. Men han är nöjd över att vi inte träffades på internet. Att vi träffades "på riktigt". Det är absolut inte fel att träffas på internet heller, det viktiga är att man träffas egentligen, men vi är ju båda lite "old school" av oss och lite emot internet och sånt (även om jag är beroende av det pga studier och jobb) så för oss är det ändå viktigt.

För mig har det dock alltid varit lite svårt att tänka tillbaka på hur vi träffades, när vi blev kära, hur svårt allting var - ja, hur lång tid det egentligen tog innan vi blev tillsammans, vilket bara känns onödigt. Och ibland tror jag att mycket hade varit enklare om vi hade vågat mycket tidigare.

Men något som får mig att tänka till är när min bror påpekar hur "roliga" och "fjantiga" vi var i början. Han säger att det var sååå uppenbart att vi var kära redan från början, det kunde ingen missa. Ingen, förutom vi två. Det sägs ju att det är lättare för andra att se sådant, och det stämmer väl.

Vi var väldigt nära vänner från början. Och det är något som jag kunnat se som något positivt i alla fall; det sägs ju att de bästa förhållandena börjar med vänskap. Men egentligen var vi aldrig bara vänner. Vi var som vilket par som helst, och såhär i efterhand så... ja, vi var kära. Antagligen långt innan vi insåg det.

Trots att det gått nästan 4 år sen vi träffades första gången, snart 3 år sedan vi blev vänner, och mer än 2 år sen vi blev ett par, så kan jag fortfarande börja tänka på saker som jag missade då. Sådant som var så uppenbart, men som jag inte kunde se där och då. För att jag var så sjukt förvirrad.

Ni vet det där med att sanningen alltid kommer fram när man är full? Jag trodde inte på det då. Men varje gång han druckit så berättade han att han var kär i mig. Ibland kunde han ge såna detaljer som gjorde att jag borde ha förstått att det var sant. Som att han hade pratat om mig med allt ifrån sin pappa till sina vänner. Han hade berättat för dem att han hade känslor för mig. Och de tyckte att det inte fanns något att tveka på. Det tyckte inte han heller, just då.

Men dagen efter skämdes han alltid jättemycket över det han sagt. Och jag ifrågasatte det aldrig, jag var väl så van. Varje gång han sa "Jag är kär i dig" eller "Jag vill vara tillsammans med dig" så tänkte jag bara "Klart du vill - du är ju full!" och tog det inte alls på allvar.

Med facit på hand så borde jag väl någon gång ha sagt att han får bestämma sig. Att det är så uppenbart att han är kär, men att han måste inse det själv också. Men hur skulle jag kunnat säga det, när jag själv inte hade förstått att det verkligen var så? Jag visste ju inte ens vad jag själv kände.

Det var nog när vi blev tillsammans som jag insåg varför det varit så svårt. Han hade verkligen inte lätt att uttrycka sina känslor. Och han hade aldrig känt så förut.

Vi blev tillsammans på en måndag. Lördagen innan festade vi båda, på olika håll. Han ringde mig hela kvällen. Först blev vi osams varje gång. Han sa att han var kär och ville bli tillsammans med mig. Han frågade i princip chans. Och han blev besviken när jag inte kunde tro på det. När jag svarade "nej, det är du inte, du är full".

Egentligen var det annorlunda just den gången. Ett par veckor tidigare hade han sagt, nykter, att han trodde att han höll på att få känslor för mig. Han menade väl snarare att han började inse att han var kär. Sen nämnde han det inte igen, så jag trodde att han inte menade det längre. Så kom det igen; när han var full.

Den kvällen bad jag honom att säga det igen nästa dag, nykter. Han sa att han hade svårt att säga sånt, att han inte haft något förhållande sen han var 15 och att det inte ens varit seriöst. Att han aldrig känt såhär förut, aldrig hade bekänt sina känslor för någon, att han inte "kunde" sånt.

Han lovade i alla fall att göra det. Han skulle ringa mig nykter nästa dag och säga samma sak, att han ville bli tillsammans med mig. Jag ville egentligen inte höra det på telefon, men om han åtminstone kunde säga det nykter så vore det ett stort framsteg. Men jag tänkte nog att vi skulle ses istället.

Nästa dag ringde han; men han var full, igen. Hur skulle man tolka det? Det var ju så viktigt för honom att få mig att tro på hans känslor, och få mig att bli hans. Hur kunde han då prioritera att dricka istället, när han visste att han då skulle bryta löftet till mig och inte kunna göra det som varit så viktigt för honom?

Ja, jag tog det som att han helt enkelt inte ville ha det där samtalet. Att han vaknat nykter och insett sitt misstag, och eftersom han inte vågade erkänna för mig att han inte ville säga det längre så såg han till att bli full istället - för att helt enkelt slippa det.

Jag kommer inte ihåg mycket av samtalen den dagen, jag kommer bara ihåg att jag var besviken, och att jag sa precis vad jag trodde - men han hävdade att det inte alls var så. Jag tror att jag började ge upp lite då, men gav honom en ny chans att ringa nästa dag. Då skulle han ju jobba, och definitivt vara nykter.

När han ringde mig på en rast den måndagen så förstod jag hur jobbigt han tyckte det samtalet var - trots att han egentligen inte hade något att vara orolig över. Jag hade ju bett honom om det, så han borde ha förstått att det var något jag ville. Hur stor var risken att jag skulle säga "jag känner inte likadant för dig"?

Han fick i alla fall fram att han menade det han sagt. Men han var tystlåten och fåordig. Jag frågade om jag fick komma till honom när han slutat. Tänkte att det kanske var lättare för honom att säga det direkt till mig. Så den kvällen åkte jag och mötte upp honom när han slutat.

Av någon anledning trodde jag att han skulle vilja säga det så fort som möjligt. Det gjorde han inte - han tog inte upp det alls. Så när vi var hemma hos honom så var det jag som till slut tog upp det. Och jag förstod varför han tyckte det var svårt; för det var det verkligen!

Jag fick i alla fall fram "Menar du fortfarande det du sa?" men vågade inte se på honom när jag frågade. "Ja, det gör jag" svarade han utan att tveka. Sen sa vi inget mer på en stund. Inte förrän han frågade. "Är du det då? Min flickvän?" och jag svarade "Ja... om du vill det..." Och han sa "Ja, det vill jag".

Haha, så löjligt egentligen - även då. Vi var som två 10-åringar. Men det hade tagit oss så lång tid att komma dit, till att erkänna våra känslor. Och det blir inte lättare med tiden, tvärtom. Vi hade ju redan byggt upp något, en jättestark vänskap, och vi var jätterädda att förstöra den. Att förlora varandra.

Det gjorde vi inte. Tvärtom. I dag är vi mer kära än någonsin, och vårat förhållande är så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Och svårigheterna att uttrycka sina känslor... nej, de finns inte kvar. Han berättar för mig varje dag hur mycket han älskar mig, hur lycklig han är med mig, vilken tur han har att jag är hans osv. 

Och att det faktiskt är något han inte kunnat göra tidigare, något som varit så svårt för honom, det gör det bara ännu mer betydelsefullt att han faktiskt kan säga det till mig. Det gör att det betyder någonting. Hade han haft lätt för att slänga ur sig sånt, och gjort det till allt och alla innan, då hade det varit svårare att tro på det.

Så är perfekt kärlekshistoria från början till slut... jag vet faktiskt inte om det finns. Om allting är perfekt från början och fortsätter så, då är nog risken stor att det blir sämre förr eller senare. Om det börjar perfekt kan det ju inte bli bättre. För oss har det blivit bättre och bättre hela tiden.

I dag är det perfekt. Och det spelar ingen som helst roll att det inte alltid har varit det. För nu vet jag åtminstone att det alltid kommer vara såhär. Jag vet det. Nej, jag är inte naiv. Tvärtom är jag en cynisk person när det gäller sånt här, det har jag alltid varit. Men när det gäller oss så finns det inget att tvivla på.

Är det rätt, så är det rätt.

Vad finns det att hata?

En av mina största idoler är en av Sveriges mest hatade (men även mest älskade) musiker - nämligen Eddie Meduza. Jag lyssnar på honom i princip varje dag, speciellt just nu, bebisen i magen älskar hans musik ;) Men när jag lyssnar på hans fantastiska låtar så förundras jag alltid över att han var/är så hatad.

Ja, han var provocerande. Han gjorde sig känd på det - men det är ju ironi. Har folk så svårt för det? Hur kan det finnas så många humorbefriade och överkänsliga människor i det här landet? Det finns ju betydligt värre människor som man hyllar för sina korkade uttalanden, så varför klarar man inte hans ironiska sida?

Den stora frågan är väl om någon av dessa människor ens hört hans vackra låtar? Eller har man bara hört någon låt med för mycket könsord, och bestämt sig för att döma honom enbart efter den? I så fall, hur intelligensbefriat är inte det? Att låta sina åsikter grunda sig på en så liten del av någons karriär?

Eddie Meduza är en av de största musiker som någonsin funnits, kanske den allra största. Han var ett musikaliskt geni och har skrivit så otroligt många vackra låtar som ingen annan skulle kunna göra. Ska man döma honom så bör man åtminstone lyssna på en av dessa också.

Vet ni hur många människor det krävs för att göra en ganska bra låt i dag? Hur många låtskrivare? Och någon annan som sjunger den? Vet ni hur många artister i dag som är "skapade" för ett visst syfte? Vet ni hur mycket som är fejkat? Hur mycket som är tillgjort och skapat för att passa in?

Eddie Meduza kämpade för sin musik. Han gick sin egen väg. Han skrev sina egna låtar. Han gjorde sina egna låtar - på sitt eget sätt. Han kunde både sjunga och spela. Han gjorde i princip allting själv, även om han ibland samarbetade med andra musiker - men då de han själv valde. Och framför allt så gjorde han det han gjorde av andra orsaker än pengar och kändisskap. Det handlade inte om det för honom. Det var äkta. Hur kan man inte beundra det?

Så alla ni som bara hört något dåligt om honom, eller hört ett fåtal låtar som varit "hemska". Ge honom en chans. Han är värd det.















Vår!

I dag är det 1:a mars, och våren är här! Det bästa med den här våren, och månaden, är förstås att vi blir föräldrar! Innan månaden är slut så är h*n med största sannolikhet här! Det KAN ju i värsta fall dröja några dagar in i april men förmodligen inte. Det blir troligtvis nu i mars. Spännande!

För 4 år sedan mötte jag våren i Älmsta; då vi bodde där under 9 månader. En väldigt konstig period. Det kändes så overkligt. Det blev aldrig "hemma".

Samma år mötte jag Robin för första gången, på midsommardagen. Den kvällen hade jag ALDRIG trott att vi skulle sluta här; sambos, förlovade, lyckligare än någonsin och med ett barn på väg! Det är helt sjukt hur livet kan överraska en. Den där konstiga men snygga killen som jag spenderade en kväll med och trodde att jag aldrig mer skulle träffa är mitt allt i dag, helt mitt liv, det bästa som har hänt mig. Hade någon sagt det den kvällen hade jag bara skrattat åt det.

Nu känner jag att jag tappade spåret lite ;) Det jag skulle komma fram till är egentligen bara att det äntligen är VÅR, att vår älskade vårbebis med största sannolikhet kommer till oss denna månad. Och att jag ska till Älmsta i dag, där jag bodde den här dagen för 4 år sen.


Älmsta, våren 2012.

Ett helt annat liv

Jag och min fästman har varit tillsammans i två år men det känns snarare som 20. Både vi och vårat liv har hunnit med så många och stora förändringar.

När vi träffades bodde ju han i Stockholm, och jag i Hallstavik sedan ganska nyligen. Jag hatade det, och ville tillbaka till min hemstad (Norrtälje). Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna flytta till den här hålan men det fanns inte så mycket att välja på då jag bodde hemma och mina föräldrar köpte hus här.

Dock hade jag heller aldrig trott att jag skulle kunna flytta till Stockholm. Men när jag blev tillsammans med Robin så var det så självklart. Vi ville bo tillsammans, avståndet var för stort och det var jobbigt att behöva pendla. Så efter bara ett par månader, då jag bott där på halvtid, så flyttade jag dit.

Ärligt talat så var det bättre än jag trodde. Jag tyckte om den delen av stan, och ibland även närheten till "allt". När vi handlade mat så åkte vi oftast till Kungens kurva eftersom utbudet av butiker är så stort där. Samtidigt är det ju väldigt rörigt och mycket folk; över allt. Jag åkte buss överallt, för trots närheten till allt så var det ju inte direkt så att man kunde gå heller. Dock tyckte jag ofta att det sällan fanns något att göra på helgerna - trots att vi bodde i Stockholm.

Något jag gillade däremot var att det alltid fanns något som var öppet, att det gick bussar inom stan hela nätterna, och att det alltid fanns lite liv och rörelse ute. Jag hade en period när jag ofta fick panik och kände mig ensam, och ibland gjorde Robin inget annat än att jobba och sova. Då kunde jag åka in till stan, när som helst.

Efter knappt ett år så förändrades hela situationen. Efter en kort tid ifrån varandra så skulle vi bo ihop igen - men inte där. Det kände vi båda två. Vi ville därifrån. Sedan jag flyttat dit hade jag tjatat på honom om en flytt till Norrtälje men för honom låg den många år framåt i tiden. Men inte längre.

Så vi flyttade till Norrtälje. Till min hemstad, till min trygghet, till min "småstadsidyll" - som inte fanns kvar. Norrtälje blev allt mer en mellanstor stad och allt mindre det jag var van vid. Inte alls den stad jag var uppväxt i. Dock var det ju trots allt annorlunda; betydligt lugnare, betydligt mindre.

Och vi trivdes faktiskt där, båda två. Med det mesta. Utbudet blev förstås mindre, men tillräckligt ändå. Jag kände att allting jag ville ha nära till kom närmare, men istället var ju bussförbindelserna betydligt sämre, och vissa saker kändes ändå mer krångligt. Man KAN gå över allt, men istället hamnade allting så långt bort ändå.

Vi bytte lägenhet en gång i Norrtälje, och även om det fanns fördelar med den nya, så trivdes vi aldrig i den. Den var alldeles för liten, och jag var redan gravid när vi flyttade dit. Jag undrade direkt hur fan vi hade tänkt, hur skulle vi få plats med en bebis där (eller snarare allt som behövs) när knappt vi fick plats?

Det konstiga är att trots det hat jag kände mot Hallstavik innan, och trots att jag även under tiden i Norrtälje hade varit bekymrad över att behöva flytta hit, så kom det bara en dag när jag plötsligt kände att det var rätt. Att det var här vi skulle bo. Och det kändes bara allt mer rätt.

Så när vi fick en jättefin 2:a så var beslutet enkelt för oss båda. Vi lämnade Norrtälje lika enkelt som vi lämnat Stockholm. Okej, att lämna Stockholm var inte helt lätt för min fästman ska jag erkänna, även om det var vad han också ville. Men det här beslutet var konstigt nog så himla enkelt, även för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle VILJA bo här. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas här. Men med Robin så kan jag faktiskt trivas över allt. Och faktiskt så trivs jag bättre här än någon annanstans vi har bott. Jag trivs framför allt bättre med den här lägenheten än med någon annan vi haft.

När vi åker och handlar mat nu så gör vi det i närliggande småstäder, eller andra orter. Vi har jättenära till butiker här också, men öppettiderna är betydligt sämre än både i Stockholm och Norrtälje. Sådana saker som egentligen är viktiga för mig (som butiker, utbud, kommunikation) känns överkomliga helt plötsligt.

På bara två år har vi gått från en mysig etta i Stockholm, nyförlovade, ett stormigt förhållande, en jobbig sjukdomstid för mig, festande varvat med operationer och sjukhusvistelser... till ett betydligt lugnare liv (på alla sätt) i en småstad... till ett mysigt liv i en liten ort, och ett kärleksfullt och tryggt förhållande, och snart bebis!

Jag tycker ju att skillnaden på mitt liv innan Robin och nu är helt sjuk, men det är egentligen konstigare att skillnaden kan vara så stor på början av vårat förhållande och vart vi är i dag. För även om det känns som om han alltid varit en del av mitt liv, så är det trots allt bara två år. Två år! Det är helt sjukt.

Förut tyckte jag att mitt liv aldrig gick framåt, ibland gick det till och med bakåt kändes det som. Men inte längre. Nu går det bara framåt hela tiden. Och så lycklig som jag är i dag, och så nöjd med livet, det har jag aldrig varit förut!

Jag är livrädd

Jag är jättelycklig över att bli mamma. Att om bara någon månad kommer jag ha en liten människa i min famn som är hälften jag och hälften den person jag älskar mest i hela världen. Jag är lycklig varje gång jag känner bebisen röra sig, även de gånger det mest gör ont eller känns obehagligt.

Men med handen på hjärtat; jag är livrädd också. Jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv.

För vad? Ja, till och börja med över att det är en så sjuk och overklig situation. För att jag inte har någon koll alls. Jag vet inte alls vad som väntar. En jobbig tid? En underbar tid? En lugn bebis? Eller tvärtom? Vad kommer hända? För första gången i livet har man ingen som helst koll, alls.

Dessutom är jag så lycklig och så nöjd med mitt liv just nu. Hur kommer det förändras? Kommer jag älska förändringen? Kommer det bli sämre? Kommer det vara i princip likadant men med en liten människa som är med över allt? Kommer det bli bättre? Eller bara annorlunda?

Många skaffar ju, tyvärr, barn i hopp om att göra ett dåligt förhållande eller liv bättre. Helt fel! Jag och Robin gjorde tvärtom; vi valde att behålla för att det är rätt tid - vi har det så bra tillsammans och är så lyckliga. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde mig orolig också.

Jag är också rädd för att... vad ska man säga, misslyckas? Att inte klara det, att inte vara en bra mamma till mitt barn.

Redan nu vet jag att han eller hon kommer göra mig så lycklig, precis som hans/hennes pappa gör, och därför är jag livrädd att inte kunde göra detsamma tillbaka. Innan jag träffade Robin visste jag inte ens att JAG kunde göra någon väldigt lycklig. Men det här är ändå annorlunda, på många sätt.

Men framför allt så är jag rädd för alla känslor. Jag har aldrig varit en särskilt känslosam person, jag hade jättesvårt för sånt innan jag träffade Robin.

Ärligt talat så trodde jag inte att jag kunde älska någon så mycket som jag älskar min fästman - det är helt ofattbart och sjukt i min värld. Jag kan fortfarande bli förvånad eller nästan skrämd över mina känslor för honom. Jag trodde inte att någon kunde älska så mycket, speciellt inte jag.

Och att jag snart kommer älska en till person lika mycket... det känns faktiskt skrämmande. Det är så overkligt. Så sjukt!

Under graviditeten går man igenom så otroligt mycket känslor och allting är så förvirrande. Att å ena sidan inte förstå att man faktiskt ska bli mamma, men samtidigt kunna känna kärlek utan att veta för vem egentligen, det är helt sjukt. Jag kommer explodera av förvirring och känslor den dag h*n är här.

Jerry Williams

(Tidsinställt inlägg)

Jag älskar den här karln! Ja, som musiker förstås ;) Jag älskar hans röst, hans talang och hans låtar. Det här är helt klart en utav de musiker som jag beundrar allra mest och hans långa karriär är så sjukt imponerande - för han var lika bra från början till slut!


It started with a love affair


Cruisin' on a saturday night


Keep On


Did I tell you

My family

Jag visade Robin en bild på Idun när hon var nyfödd och sa "Snart har du också en sån här!"
och han svarade "Nej, jag har redan en" och la en hand på min mage.

Alla pratar om hur mycket lättare det är för en mamma att känna sig som mamma redan bebisen är ute.
Men vissa pappor blir faktiskt pappa så fort det visat sig att de väntar barn.

De här (+katterna) är min familj. Mitt liv. Det som gör mig lycklig varje dag. Vad har jag gjort för att förtjäna dem!?






Bröllop

Jag har aldrig varit ett stort fan av bröllop. Jag har sett det som onödigt, och ofta tyvärr tillfälligt. Jag tror att jag bara gråtit en gång på bröllop och det var för att en av låtarna även spelades på min fasters begravning som väl var ganska kort tid innan. Sen insåg jag att OM jag skulle gifta mig någon gång i framtiden så skulle min mormor inte vara där och så började jag oroa mig över att inte ens båda mina föräldrar skulle vara där den dagen.

Nu får allting som har med bröllop mig att bli så rörd att jag börjar gråta, och längta efter den dag jag får bli Robins fru. För oavsett hur "onödigt" det än är, så vill jag inget hellre än att bli hans fru en dag. Jag har aldrig förstått poängen eller vad som är så speciellt, men nu får bara tanken mig att le.

Jag har ett datum som jag egentligen vill ha. Dock är det om knappt 1,5 år så det kanske inte blir så. Vi vet båda att vi vill gifta oss med varandra en dag, men just nu finns det faktiskt inga planer för det (den närmsta tiden). Våran bebis kommer ju nästa månad och vi tar en sak i taget och njuter av det till fullo först.

Men en dag, oavsett om det blir nästa år eller om ytterligare några år, så ska vi gifta oss.
Inte i någon vit klänning, inte i någon kyrka (ingen av oss är medlem i kyrkan) - men det kommer hända.

Jag älskar mitt liv!

Ibland nojar jag sönder över saker. Ibland är jag trött på att vara gravid, att vara student, eller att vara något annat. Ibland är jag extremt uttråkad. Ibland känner jag att jag står stilla och aldrig kommer vidare. Ibland blir jag galen över att jag så länge velat skriva men ännu inte är någon känd krönikör eller författare.

Men ibland blir jag förvånad över hur mycket jag har. Hur bra mitt liv är. Och hur fruktansvärt jävla lycklig jag är!

- Jag har världens finaste fästman. På riktigt, ingenting kan slå känslan av att älska någon av hela sitt hjärta - och vetskapen att han känner exakt likadant! Förstår ni vilken fantastisk jävla sak vi tar för givet egentligen? Tänk att just JAG har hittat något så stort som kärlek. Tänk att jag har honom. Det är ofattbart.

- Jag har möjligheten att göra det jag vill; nämligen studera. Det gör mig inte rik, och när det handlar om till exempel skrivarkurser (som nu) så ger det mig ingen utbildning som jag längtar efter. Men jag älskar det. Jag älskar att jag får möjligheten att läsa den här kursen, och att göra något jag vill.

- Jag tjänar för tillfället ofta extrapengar på att skriva. Och jag är sååå otroligt tacksam över den möjligheten. Att tjäna pengar på något jag gillar, och kan!

- Om sisådär en vecka så flyttar jag in i en jättefin lägenhet. Den största jag och min sambo haft, och helt nyrenoverad. Det känns helt fantastiskt! Och ärligt talat; även om jag i slutet av 2014 skulle ha dödat för att få bo här, så vill jag i dag inget hellre än att flytta härifrån. Konstigt va? Jag behöver variation ;)

- Jag har världens finaste människor i min omgivning, på riktigt! En underbar familj, vänner, släkt, svärföräldrar och svägerskor - och den finaste fästman som finns!

- Och om ett par månader så får vi en liten bebis. En liten blandning av honom och mig. Vårat barn. Hur stort är inte det egentligen? Det är sjukt. Och fantastiskt.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst tror jag, men jag har nog fått fram poängen. Jag är fruktansvärt nöjd med mitt liv. Självklart finns det alltid sånt man vill ha, ändra på och göra. Men det är bra! Jag vill ju inte vara klar redan. Jag vill ha saker att se fram emot. Resor med min lilla familj, en utbildning, upplevelser!

Til' the end of time

Den här dagen för 2 år sen åkte jag till min bästa vän Robin - eller på kvällen rättare sagt. Det var inte alls ovanligt egentligen; jag hade varit där veckan innan men sedan åkt hem över helgen. Just den helgen skulle bli ovanligt jobbig att vara ifrån honom av någon anledning...

Tidigare den månaden hade han sagt att han började få känslor för mig. Det förvånade mig inte egentligen, jag visste det, men att han sa det förvånade mig.

Sedan hände inte mer än så. Så kom den där helgen när jag åkte hem från honom. Jag bodde mer eller mindre hos honom redan då och när jag inte var hos honom så var han hos mig, så det kändes alltid lite konstigt att vara ifrån varandra. Men den här helgen kändes det som sagt extra jobbigt.

Den lördagen åkte han på kryssning, jag gick på fest. Jag hade börjat ana att han trots allt inte hade känslor för mig eftersom han inte sagt något mer om det, och därför fick jag för mig att han skulle få ragg på kryssningen. Han spenderade dock kryssningen med att ringa mig hela kvällen.

Det slutade i alla fall med att han ville att vi skulle bli tillsammans. Jag sa att vi skulle ta det när vi var nyktra, framför allt HAN. Han hävdade först bestämt att han menade det han sa men gick sedan med på att ringa mig nästa dag istället, när han var nykter, så skulle vi prata om det då.

Han ringde mig när han kom hem från kryssningen; fortfarande full. Jag blev jättebesviken och trodde att han gjorde det på flit för att undvika att behöva prata om det. Att han ångrade sig, helt enkelt. Han hävdade att det inte var så. Sen lovade han att ringa nästa dag istället.

Måndagen den 27:e ringde han på eftermiddagen. Nykter, till slut. Han var på jobbet och hade rast så det blev ett kort samtal. Han var dessutom väldigt fåordig, och sa i princip bara "Jag har inte ändrat mig". Jag visste inte om jag trodde på honom. Han var inte alls lika angelägen som tidigare. Det kändes som han bara sa det han förväntades säga och det var inte vad jag ville höra; jag ville ju höra sanningen, för en gångs skull.

Därför svarade jag inte på det. Jag åkte dit istället. På kvällen hämtade han mig vid Danderyd när han slutat jobbet.

När vi kom hem till honom så låg vi i hans säng. Ingen sa ett ord om det vi skulle prata om, trots att det var därför jag kom dit. Jag tyckte att han skulle ta upp det eftersom det var han som tagit upp det från första början, men jag anade att han inte skulle göra det, han skulle inte våga. Men hur skulle jag ta upp det?

Han låg i sängen och jag satt gränsle över honom (påklätt och helt osexuellt, haha). Sen lutade jag mig fram och gömde mitt ansikte mot hans hals samtidigt som jag frågade om han hade ändrat sig angående det han sagt i helgen. "Nej, det har jag inte" svarade han utan att tveka. "Så du vill bli tillsammans med mig?" fick jag fram och han svarade "Ja". Sen sa vi inget mer. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hade jag precis frågat chans? Eller hade jag inte gjort det?

"Är du det då?" frågade han efter en stund. "Vadå då?" svarade jag och såg på honom. "Är du min flickvän?" Jag log och svarade "Ja, om du vill". Och det ville han. 

Den här dagen, eller natten, för 2 år sen så somnade jag för första gången i min pojkväns famn.

Sedan dess har jag gjort det nästan varje natt, och jag är lika lycklig varje gång. Jag är minst lika lycklig i dag över att han är min, över att det är mig han pussar hejdå varje morgon, mig han kommer hem till varje eftermiddag, och mig han somnar tätt intill varje natt.


2 år!

(Tidsinställt inlägg) I dag - den 27:e januari 2016 - har jag och min älskade fästman varit tillsammans i 2 år. Tiden går så fort men samtidigt så känns det som om han alltid har varit en del av mitt liv. Det är svårt att förstå att det har funnits en tid utan honom.


Min kärlek, min själsfrände, min klippa, min hjälte, min man, mitt liv, mitt allt!

Berättelsen om ****vägen

Nu måste jag skriva om något som tagit allt för mycket av mina tankar sista tiden, speciellt senaste veckan. Något jag hade släppt men som fortfarande hemsöker mig. Och det är väl delvis mitt eget fel, för att jag aldrig släppte det helt.

När jag var 15 år flyttade jag och min familj, förutom min syster, in i ett hus i Norrtälje. Det var ett hus som skulle rivas, men det hade de sagt sedan 80-talet så det kunde lika gärna få stå kvar ytterligare 20 år.

Jag hatade det där huset först. Jag vågade inte vara ensam där och jag såg saker som jag senare förstått var drömparalyser, alltså snarare väldigt verkliga drömmar än spöken. Men efter den händelsen, drömparalysen, så släppte min rädsla. Jag vet inte varför, kanske behövde jag bara få ett svar på vad som fanns där och tyckte att jag hade fått det, när jag tyckte att jag hade sett det så skrämde det mig inte längre.

Istället började jag älska huset, precis som alla andra gjorde. Jag kommer ihåg att alla som kom och hälsade på föll lite för det. Och då var det verkligen inget perfekt nyrenoverat hus - tvärtom. När vi flyttade in var det ganska risigt, men mysigt.

Mina föräldrar la ner tid och kärlek på huset, trots att det inte var deras. De gjorde det till ett hem, de renoverade lite, tapetserade och fixade det som behövde fixas. Det var fortfarande ett gammalt skruttigt hus, men det var fint och mysigt. Och speciellt.

Efter nästan 8 år fick vi flytta. De tidigare ägarna, som lovat mina föräldrar att de skulle få köpa om det skulle bli aktuellt, sålde det istället till en annan firma. Denna firma lovade i sin tur att vi skulle få bo kvar där lääänge, för de hade inga planer ännu. Knappt ett år senare fick vi flytta.

När vi flyttade därifrån var jag inne i en dålig period och mådde så dåligt att flytten inte berörde mig så mycket som den borde. Just då var det nog jobbigast att flytta från Norrtälje. Men ärligt talat har jag nog ändå saknat det där huset varje dag sedan dess.

Varför vi tvingades flytta vet jag inte, för det revs inte. Istället blev det något kollektiv för ungdomar, och därefter stod det tomt ett tag. Under tiden hann jag flytta ytterligare några gånger. Efter 9 månader köpte mina föräldrar hus, dock på en plats jag avskydde, och jag flyttade med dit. Något år senare blev jag tillsammans med Robin och flyttade hem till honom i Sthlm, och i år flyttade vi till Norrtälje.

Jag trodde verkligen att jag inte alls brydde mig om huset längre. Det var bara en plats jag bott på, av så många. Vi åkte förbi ibland och visst slängde jag en blick på det övergivna huset, men inte mer än så. Det var inte mitt hem längre.

Men en kväll när vi hade tråkigt så skulle vi åka förbi för att kolla på huset. Vi stannade och gick in på tomten. Den var igenvuxen, inte som när jag och min familj flyttat in där egentligen, men på ett sätt värre. Det var överallt, på vissa ställen kunde man knappt komma fram.

Det var faktiskt väldigt sorgligt. Att se altanen som min pappa byggde, saker min mamma satt upp osv, saker som påminde om våran tid där och fick det att kännas ännu mer som vårat, mer än någon annans. Mest sorgligt var det dock att se deras vackra trädgård, helt... förstörd och igenvuxen. Den lilla stigen som de gjort från altanen och ned till källardörren, som jag tyckte var så mysig, den var borta.

Flera fönster var trasiga, det var klotter på väggen... Redan på tomten var det så mycket som var förstört. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska fortsätta, men jo, vi gick in. Det konstiga var det jag sa till Robin där, att det kändes som mitt hem, det kändes inte fel.

Så var det faktiskt. Hade någon kommit och talat om för mig att jag inte får göra så, då hade jag nästan blivit förnärmad. Det var ju MITT hem. Det kändes verkligen så när vi stod där. Tiden hade stått stilla, och jag hade aldrig flyttat därifrån...

Men när vi kom in så ändrade jag mig snabbt. Det var inte mitt hem. Det hade varit det, men det skulle aldrig bli det igen. Och ärligt talat så såg det mer ut som ett hus som varit övergivet många år och tagits över av knarkare, än ett kollektiv...

Jag vet inte vart jag ska börja, jag vet inte ens om jag vill börja. Jag förstår bara inte hur några ungdomar kan lyckas förstöra så mycket på så kort tid som de bodde där. Vi bodde där nästan 8 år, och det blev bara finare för varje år. Men på ett par år hade de lyckas förstöra allting.

Det konstigaste var hur de "fixat" saker där. Satt in en toalett i tvättrummet, tagit bort garderobsdörrar osv. Jag förstår verkligen inte varför. Men det var verkligen inget hem längre. Det var bara... förstört. Totalt jävla förstört.

Sedan jag och Robin flyttade till Norrtälje har jag ofta drömt om det där huset. Jag drömde att mina föräldrar bodde där igen, att det skulle rivas, att det stod övergivet, att det hade brunnit, att jag gick dit för att kolla, att det spökade osv.

Jag fick inte en chans att glömma det igen. Det var som om det inte ville bli glömt. Så kanske var det därför jag ville gå dit. För ett sista hejdå, för ett förlåt, för ett jag-vet-inte-vad. För att kunna gå vidare och släppa det, på riktigt.

Om det fungerade? Nej. Dagarna efter tänkte jag konstant på huset, såg framför mig hur vi hade det där, hur min familj satt där osv. Sedan började Robin prata om det nästa dagligen. Han ville få dem att sälja det, vi skulle renovera upp det och bo där.

Tänk att till och med när det ser ut sådär, som jag aldrig sett det förut, så faller man för det. Robin föll. Tänk om han fått se det när det var fint. Jag hade verkligen velat att han skulle få se det när vi bodde där, när det var något att falla för.

Hur som helst, när han dessutom började prata om det så blev det ännu svårare. Nu drömmer jag om det nästan varje natt, men det är inte längre sådana drömmar att det ska rivas eller har brunnit osv. Det är fina drömmar. Vanliga drömmar bara. Oftast bor mina föräldrar kvar där, och jag och Robin är där och hälsar på. Ibland bor vi där tror jag. Men det är alltid fint, så fint som det var i februari 2012 när vi lämnade det.


Jag på altanen för massa år sen

Trygghet

Kan inte sova i natt så sitter och funderar på allt och ingenting. Läser olika diskussioner och inlägg i grupper och började fundera på... förhållanden. Och trygghet. Och när man vet att man har hittat rätt. För det vet man bara.

Det är ju trots allt så att man kan gå igenom vad som helst i ett förhållande, det kan ha med- och motgångar, det kan se ut hur som helst... men man VET om någonting finns där. Man vet om det är rätt. Tyvärr verkar dock många ha svårt för att se det trots allt, eller också bryr man sig inte, är rädd för att vara ensam, hittar någon falsk trygghet eller jag vet inte vad.

Jag kan ärligt säga att inget av det där någonsin skulle fungera för mig. Jag kan absolut förstå folk som är rädda för att vara ensam eller tar något/någon som är "bra" istället för att vänta på det rätta - för hur kan man veta om det ens kommer?

Själv trodde jag aldrig att det skulle komma någon jag skulle kalla för "den rätta". Jag trodde helt enkelt inte på det. Men för mig fanns det aldrig att ta någon som jag "kan" vara med, fanns det ingen jag inte kunde leva utan, då ville jag hellre leva själv.

Och ärligt talat, oftast såg jag nog inte fördelen med att vara med någon. För jag var inte kär, jag trodde aldrig jag skulle bli det, ville inte bli det, och på något sätt var jag ändå nöjd som det var. Faktiskt väldigt nöjd, hellre ingen kärlek än något komplicerat som KAN bli jobbigt.

Nu finns det stunder då jag verkligen ser den stora skillnaden. Det som gör det värt allting. Det som gör det bättre att vara kär och ta risken med att ge sitt hjärta till någon, istället för att vara lyckligt okär och självständig. Trygghet, faktiskt. En trygghet man inte kan hitta ensam. Tyvärr. Hur gärna man än vill tro det och intalar sig att ensam är stark och allt det där, så är man mycket starkare och tryggare i någons famn.

I somras, när min sambo var sjukskriven, så var han ofta vaken länge på nätterna/morgonen eftersom han hade så svårt att sova. Vissa nätter satt jag vaken med honom och pratade och såg på film. Det var jättemysigt, men ofta somnade jag ändå innan honom.

En natt hade jag en så obehaglig dröm. Inte om något speciellt egentligen, bara så obehaglig. Jag vaknade om och om igen, men aldrig på riktigt, kunde inte röra mig och hade panik. Ni vet, som när man är mellan vaken och sovande.

Sista gången jag vaknade "på låtsas" så låg jag i sängen och allting var verkligt, men den gången visste jag att jag inte var vaken på riktigt. Jag såg en rosa neonskylt/ljus på väggen, som inte finns där. Kunde inte röra mig, och kunde inte andas, hade panik, försökte ropa på Robin att han skulle väcka mig men fick inte fram ett ljud. Jag trodde jag skulle kvävas och hade sån sjuk panik, trodde på riktigt att jag skulle dö.

När det till slut släppte så vaknade jag på riktigt. Jag snyftade fram "Robin..." och när han ropade "Ja?" från tvrummet så fick jag fram "Kom, snälla..." Han kom in till mig direkt, la sig hos mig, kramade och tröstade mig innan jag ens hunnit säga något.

Det finns ingenting, och ingen, som gett mig en sådan trygghet som han. Hade detta hänt innan jag hade honom, då hade jag legat ensam i sängen på natten och gråtit och haft panik över drömmen. Det hade inte funnits någon att ropa på.

Bara att veta att någon finns där, att det alltid finns någon som tröstar mig när jag är ledsen, får mig att känna mig trygg, lyssnar på mig när jag behöver prata, kramar mig när jag mår dåligt och säger att han älskar mig... Det är så obeskrivligt jävla stort.

Jag vet varför jag aldrig ville bli kär, men jag är ändå så otroligt lycklig och tacksam över att jag blev det. En av mina största rädslor i dag är att jag en dag ska vakna och inse att allting, han, vi, har varit en dröm. För även om jag en gång levt utan honom, så skulle jag aldrig kunna göra det igen.